Kan man skriva en hel bok bara med hjälp av mina 17 strukturpunkter?

Jag ger många skrivtips på min blogg - skrivtips jag hämtat från en rad olika skrivarhandböcker. Det är ett sätt för mig att bearbeta det jag läst och komma ihåg böckerna utan att behöva läsa om dem. Fast ibland gör jag det ändå bara för att de är så bra. :)

Frågan jag naturligtvis ställer till mig själv är: Funkar tipsen? Det kan jag inte svara på förrän jag provat.

För ett tag sedan kom min nu åttaåriga dotter med en bokidé och jag bestämde mig för att vi skulle skriva boken tillsammans. Hon stod för storyn och jag för skrivandet. 

Jag har läst böcker i åldersspannet 9-12 för min dotter sedan hon var sex år gammal. Men tyvärr är det få av dessa böcker som är riktigt bra. Det största problemet är att de är tråkiga. Till och med böcker utgivna på stora förlag som Bonniers kan vara rätt tråkiga. Men vi har våra favoriter, så jag visste vad både jag och Alaica gillar. 

Så jag tänkte: Kan jag ta allt kunnande jag vet om skrivande och skriva en riktigt bra barn- och ungdomsbok i åldersspannet 9-12? En bok som både barn och deras föräldrar uppskattar från första till sista sidan?

Det var en utmaning jag var tvungen att anta. Jag hade ingen aning om jag skulle lyckas, men det var värt ett försök.

Det ställde dock omedelbart till problem för min dotter hade bara ett ungefärlig hum om hur boken skulle sluta - dessutom ändrades slutet hela tiden. Därför funderade jag på om de tips jag ger i denna blogg fungerar i verkligheten. 

• Kan man skriva en hel bok från början till slut utan att ha ett synopsis och utan att veta hur boken slutar? Räcker det att utgå från mina 17 strukturpunkter?
• Dessutom frågade jag mig om jag kan jag gestalta mer än vad som är vanligt i barnböcker och ändå få barnen att känna de känslor jag vill förmedla?
• Och går det att låta huvudpersonen göra en inre utveckling trots att det är en barnbok? 

Jag bestämde mig för att pröva min egna råd i praktiken. Vill ni veta hur det gick? Fortsätt i så fall att läsa.
 

För mig är det helt otänkbart att skriva en bok som inte handlar om någon. Jag måste skapa en specifik, levande individ som läsarna kan ta till sig och vars resa de vill följa.

Så första frågan jag ställde till min dotter var: Vem handlar det om?

Det handlar om en flicka som heter Alaica, svarade min dotter som också heter Alaica. Fast den här flickan är ingen riktig flicka - hon är en fe.

Okej, boken handlar alltså om min dotter själv. Fast en coolare variant av henne. Det är en bra start för de flesta barnböcker har antingen en pojke eller en pojke och en flicka i huvudrollen. Här har vi en tjej. Sådana böcker behövs.
 

Nästa fråga är knepigare - för att veta vad boken ska handla om var vi tvungna att komma fram till vad den här flickan ville. Vad var hennes mål?

Jag satte mig på golvet med min dotter. Golvet är för övrigt det enda stället i mitt hem som inte är överbelamrat med böcker, papper eller leksaker. Det pågår nämligen alltid en massa projekt överallt i vårt hus. Jag har mitt skrivbord som jag fyller med grejer. Min make har sitt. Och dottern använder sig av köksbordet för hennes rum är i en konstant röra. Soffbordet är så litet så det kan vi glömma. Alltså fick det bli golvet.

Jag lade ut en rad papper på golvet som vi kunde skriva och rita på och så frågade jag min dotter: Vad vill den här tjejen? Vad är hennes mål?

Min dotter svarade omedelbart: Hon ska rädda världen!

Det är ett bra och starkt mål. Att rädda världen är viktigt - det förstår alla. Om världen går under går alla under. Alltså skulle läsarna snabbt ställa sig på Alaicas sida, vilket är bra om man vill få läsarna att bry sig om bokens huvudperson.

Världen visade sig vara en magisk drömvärld, men det har inte så stor betydelse. Värld som värld. I och med att världen är magisk och målet är att rädda denna värld, har vi en klassisk fantasy.

Så nu kan jag lägga barn- och ungdomsböcker samt fantasy till min lista :)
 

För att kunna skriva en berättelse måste man veta varför. Läsarna är frågvisa varelser som konstant frågar sig varför och det ska du som författare också göra.

Så jag frågade min dotter: Varför måste världen räddas? Räddas från vad?

Alaica svarade: Från de elaka pojkarna.

Det var här det skar sig mellan hennes vision om boken om min föräldraroll. De flesta barn ryker då och då samman med någon i skolan. Det finns alltid någon som är elak. I Alaicas fall är det en del utåtagerande killar i klassen. Men bara för att de är vilda och ibland gör saker de inte borde, så är de inte elaka. Naturligtvis kunde jag inte ha med elaka barn i en barnbok.

Så jag fick trixa lite och övertala min dotter att vi kanske kunde ha en elak vuxen istället. Framför allt inte någon med samma namn som någon av pojkarna i klassen.

Men du förstår mamma, sa min eftertänksamma dotter, alla behövs - även de elaka pojkarna. Annars blir det ingen balans.

Hon har helt rätt - det måste finnas en elak antagonist. Men kanske vi kunde få med de där pojkarna ändå utan att göra dem elaka. Pojkar kan göra saker utan att tänka sig för. Nåja, det där fick bli något att fundera vidare på.
 

Sedan kom ju den största och knepigaste frågan av dem alla: Hur ska Alaica rädda världen?

Där hade Alaica inget riktigt svar. Och ärligt talat - vem har det?

Men hon visste att det skulle handla om tre féer och en massa enhörningar. Och alla skulle ha magiska krafter och klara ALLT!

Jaha, tänkte jag. Hur ska jag kunna skriva en berättelse där de här tjejerna kan ALLT? Hur kan det ens bli en kamp om de har alla magiska gåvor som finns? En fajt - tjejerna vinner och boken är slut. Nej, det gick ju inte. Det finns faktiskt ett skäl till att Bamse bara blir stark när han äter dunderhonung och att han alltid glömmer den där burken. 

Så jag fick ta en diskussion med min dotter där hon fick välja ut en gåva till varje tjej. Det blev likväl tre rätt coola gåvor och dessutom skulle enhörningarna kunna flyga. Det räckte inte att de hade horn - nej vingar skulle de också ha. Suck.

Vi skrev och ritade på papperna. Det blev tre tjejer och lika många enhörningar. Och en magisk värld.

Där stod jag nu. Det var det här jag hade att utgå ifrån när jag skulle skriva boken. Är det ens möjligt att skriva en hel bok utan att veta mer än så?
 

Dessutom hade jag en vision om att bokens huvudperson skulle genomgå en inre resa. Jag känner min dotter så jag frågade om hon var ledsen för att hon inte har några syskon.

Ja, svarade min dotter och blev genast tårögd. Jag önskar jag hade en syster att leka med. Det är aldrig någon som vill leka med mig och det är så tråkigt att vara ensam. 

Ja, där hade jag huvudpersonens inre resa - i alla fall en del av den. Min dotter har ADHD och har därför rätt dålig impulskontroll. Det var också något jag tog fasta på. De här sakerna hänger ihop. Min dotter har många vänner, men hon leker bara på sina villkor. Vill de andra barnen inte leka på hennes sätt leker hon hellre ensam. Blir hon rädd eller ledsen springer hon sin väg och gömmer sig och kommer inte fram hur mycket vi andra än letar. Så det finns saker att ta fasta på i huvudkaraktärens inre utveckling.

Som förälder vill jag att böckerna jag läser för min dotter har en viss moral och lär ut något till barnen. Så det ville jag också ta fasta på, för då skulle jag vinna över föräldrarna på min sida. En sak jag ville att min dotter skulle lära sig var faran med för mycket dataspel. Eller fara och fara ... det kvittar om det är farligt att spela dataspel. Jag vill att min dotter gör andra saker än bara spelar dataspel.

Hur skulle jag få in allt detta? Och var skulle jag börja?
 

Jag vet inte hur boken slutar, tänkte jag, men jag vet hur den börjar! 

Ingen vet hur framtiden blir och ju längre fram i tiden vi försöker sia desto större blir osäkerheten. Det är därför vi lätt gissar vädret om 5 minuter men har svårare att svara på frågan hur vädret blir om en vecka. 

Jag är utbildad inom Lean och Kata och där har jag fått lära mig att man man håller blicken på huvudmålet som sedan delas in i mindre delmål. Därefter tar man ett steg i taget. För varje steg man tar så utvärderar man vad man lärt sig och justerar delmålet så att man alltid håller kursen rak. Först därefter tar man nästa steg. Det handlar alltså inte om att planera hela trappan på en gång, utan att ta ett steg i taget.

Så jag tänkte att jag gör likadant. Jag tar ett steg i taget. Men jag behöver inte famla i blindo för jag har ju min strukturmodell i 17 punkter.

Du kan läsa mer om min strukturmodell i mitt blogginlägg Strukturera din roman. Jag använder mig av den här strukturen hela tiden. Jag kan inte se en film utan att analysera den enligt min modell. Jag har testat den på såväl böcker som filmer. Du kan läsa mer om det i min bloggserie om Döda Poeters Sällskap, i min intervju med feelgood-författaren Peter Barlach där jag analyserar hans bok Konsten att vara Caroline, samt i mitt och Johannes Vivers poddavsnitt om Pias dramaturgiska strukturmodell där jag analyserar filmen Avatar.

Mitt mål var alltså att följa min modell från början till slut. Jag visste inte hur boken skulle sluta, men jag visste precis vad som måste finnas med i bokens första scen för att locka läsarna att läsa vidare. Så jag tog det därifån.

Här kommer min modell på nytt så du har den i färskt minne:

1. Öppningsscenen
2. Kroken, etablera hjälten
3. Katalysatorn
4. Detbatt, tvivel
5. Plot Point 1
6. Reaktion, livet leker
7. Pinch Point 1
8. Misslyckande eller framgång
9. Mittpunkten, genombrottet
10. Handling, utmaning
11. Pinch Point 2
12. Allt hopp är ute
13. Plot Point 2
14. Det avgörande beslutet
15. Klimax
16. Upplösning, säcken knyts ihop
17. Slutscenen

Öppningscenen måste presentera bokens huvudperson och ställa en obesvarad fråga som väcker läsarnas nyfikenhet.

• Jag visste ju redan vem boken skulle handla om, så den frågan var enkelt besvarad.
• Den där obesvarade frågan behöver inte vara något stort. Men jag ville ha med något som får en flicka som min dotter att genast vilja veta mer. Då fick det bli en enhörning.

Den här enhörningen visade sig vara en rätt butter enhörning. Inte elak, men motvillig. Det bara blev så, vilket blev väldigt bra för min dotter skrattade högt redan på bokens första sida. Och på enhörningens rygg satt en flicka i Alaicas egen ålder och sa att hon behövde Alaicas hjälp. Där hade vi den obesvarade frågan.

Därmed påbörjade jag även Alaicas inre resa från att vara en ensam flicka utan vänner till någon som var omtyckt.
 

Kroken hade jag redan fått med i öppningsscenen, men det är viktigt att inte tappa läsarna. Alltså var jag tvungen att fortsätta kroka i dem. Detta skulle jag göra samtidigt som jag presenterade bokens huvudkaraktärer och det magiska landet.

Det är viktigt att man låter läsarna förstå vad huvudpersonen har att förlora om hen missar sitt uppdrag. Så jag lät läsarna följa med på en snabb översikt över det magiska landet - en fantastisk idyll med enhörningar - en dröm som varenda liten flicka skulle vilja uppleva.

Därtill presenterade jag bokens tredje huvudkaraktär för läsarna, så att allt det grundläggande fanns på pats.

Sedan drämde jag till ...
 

Nästa delmål på resan är nämligen katalysatorscenen - det som förebådar att något är på gång att ske. Den scenen kan vara lång eller kort. Det har ingen betydelse. Men den måste finnas där.

Katalysatorn i min bok blev en mystisk gåta med läskiga fåglar som stal barn och flög iväg med dem. Därmed riskerade hela den magiska världen att gå under.

Samtidigt fick Alaica veta att Saga och Leire var hennes fe-systrar. Hon var alltså inte ensam i världen - här hade hon sin dröm om en syster att leka med varje dag.

Problemet är att varje huvudperson måste ha sina egna drivkrafter. Jag har tre huvudpersoner och måste alltså ha tre olika mål. Dessa mål måste gå ihop på slutet så att den ena inte klarar sitt mål om inte de andra klarar sitt. Ju fler karaktärer - desto mer komplicerad plott med andra ord.

Jag hade ingen aning om hur jag skulle få ihop handlingen, men jag tog en sak i taget. Jag bestämde att Sagas mål var att rädda världen, Leires mål var att rädda sin lillasyster och Alaicas mål var att fånga en alldeles egen enhörning.
 

Men innan bokens huvudperson kastar sig ut på resan mot att nå sitt mål måste hon tvivla, samtidigt som någon annan agerar mentorn som pushar. Nästa scen var alltså given. Alaica skulle ifrågasätta uppdraget att rädda världen och Leires lillasyster, samtidigt som Saga och Leire skulle övertyga henne om motsatsen.

Vi människar har ett inbyggt motstånd mot allt nytt. Det finns ett skäl till att vi skjuter upp saker till morgondagen. Vi är programmerade från urminnes tider att göra som vi alltid gjort för det har ju fått oss att överleva hittills. Alltså ändrar vi inte på saker och ting i onödan. Det kräver en yttre kraft som tvingar oss att ta steget i ny riktning.

Det här hänger samman med huvudkaraktärens inre resa. Alaica vill väldigt gärna ha två systrar, hon längtar efter vänskap så det gör ont i bröstet. Men samtidigt har hon sin vanföreställning om att alla ska leka på hennes sätt och vill de inte det så leker hon hellre ensam - det vill säga att leken är viktigare än vännerna.

Bokens externa handling - att rädda världen, rädda lillasystern och fånga en enhörning - har alltså till uppgift att få Alaica att förstå att vänner är viktigare än leken och ska man behålla sina vänner måste man göra eftergifter ibland.

Men här har hon inte den insikten än så hon spjärnar emot. Alaica är en rädd tjej som inte vågar göra sådana här läskiga saker. Samtidigt är hon nyfiken av sig och vill att den magiska världen ska finnas kvar. Det blir en inre debatt hos henne själv om vad som är rätt och vad som är fel. 
 

Plot Point 1 är den första vändpunkten. Det är den scen när något händer som sätter igång den verkliga resan. Den kan vara lång eller kort, flera kapitel eller bara ett par rader.

Efter en del tvivel hos Alaica väger fördelarna med att följa med Saga och Leire över och Alaica trotsar sin rädsla. Hon kliver upp på enhörningens rygg för att bege sig av och rädda världen och Leires lillasyster. Det är en högst motvillig handling, men likväl har hon tagit det viktiga beslutet att anta utmaningen.

Det intressanta är att jag forfarande inte hade någon aning om vad som skulle hända mer än att jag nu hade tre flickor med olika mål och jag visste att alla målen måste sammanstråla mot slutet, för annars skulle allting kapsejsa. Men hur det skulle gå till hade jag ingen aning om. Det fick bli en senare fråga.
 

I nästa del av boken utforskar huvudpersonen sin nyfunna värld och lär känna sina nyfunna vänner. Det här stadiet brukar kallas för livet leker, men egentligen handlar det om en reaktion på beslutet att anta utmaningen.

Alaica ifrågasätter fortfarande sin roll i det hela, vad hon kan bidra med och om det är värt riskerna att göra något så farligt. Men hon lockas av sina vänner och allt det coola de visar henne. Flickorna övar på sina magiska krafer och Alaica blir varse sin.

Den här scenen handlar både om att lära känna karaktärerna och världen än mer ingående, som att förstärka känslan av att det finns något där ute som ruvar på något läskigt.
 

En pinch point är ett möte med bokens antagonistiska kraft - alltså motståndet. Vi har redan stiftat bekanstkap med motståndet i katalysatorscenen, men här måste den bli tydligare. Helst ska man se motståndet live så att vi som läsare kan bilda oss en egen uppfattning om hur farlig motståndaren är. 

Problemet i min bok är att jag har tre huvudkaraktärer med tre olika mål och därmed också tre olika mostånd. Dessa motstånd kan vara samma för alla tre, men i det här läget är det högst oklart vad motståndet består av och då är det svårt att se hur de tre tjejernas mål sammanfaller. Allting är fortfarande relativt osäkert.

Det gjorde det svårt för mig att visa den antagonistiska kraften. Jag gjorde ett försök, men jag ska erkänna att jag inte lyckades så bra. Tjejerna hade det lite för bra och motståndet blev för vagt. Jag märkte på min dotter att hon tröttnade när jag provläste kapitlet för henne, så det måste justeras. 

Jag skrev en notis om att scenen måste trappas upp och lämnade det till redigeringen. Det viktigaste var trots allt att jag kom vidare i berättelsen.
 

Här kan man som författare välja på två olika vägar. Antingen misslyckas huvudpersonen här eller så når huvudpersonen framgång. Valet får följdeffekter för hur boken slutar. Det normala är:

• ett misslyckande i den här delen av berättelsen leder till att huvudpersonen når sitt mål i slutet av boken,
• medan en framgång istället leder till att huvudpersonen misslyckas att nå sitt mål.

Det låter ju jättelätt och det var enkelt att skriva scenen. Men i efterhand insåg jag att jag borde dragit det hela längre, pushat tjejerna ännu mer. Så det var också något som måste fixas till i redigeringen.
 

Mittpunkten infaller ungefär i berättelsens mitt. Den är dessutom oerhört viktig för en bok. Det är här något sker som gör att bokens huvudperson inte kan vända tillbaka. Det finns ingen väg tillbaka efter mittpunkten - härifrån är det endast framåt som gäller. 

Men här gick det snett för mig. Mittpunkten aldrig blev aldrig någon mittpunkt.

Problemet var att jag lät Alaica ta exakt samma beslut i mittpunkten som hon redan tagit i Plot Point 1 - det vill säga att hon accepterade uppdraget att rädda världen och Leires lillasyster. Men en mittpunkt är en vändpunkt. Och en vändpunkt är ingen vändpunkt om man tar exakt samma beslut som man redan tagit. 

Det slog mig när jag skrivit klart scenen att den inte fungerade som mittpunkt, men då hade jag redan passerat den och var på väg mot nästa delmål i min 17-stegsmodell. Så jag skrev en notis till mig själv om att mittpunkten måste vässas till. Jag visste att mittpunkten inte fungerade för sitt syfte, men lämnade det bakom mig och skrev vidare.
 

Efter vändningen i mittpunkten måste huvudkaraktärerna anta utmaningen och börja agera. 

Tyvärr blev det inte så mycket utmaning, insåg jag när jag skrivit klart scenen. Finns det ingen utmaning blir ju agerandet därefter. Min scen blev alltså för mjäkigt och det är ett rätt vanligt problem för många författare.

Naturligtvis ville jag inte falla i fällan själv att ha en för mjäkig scen, men det kan räcka med småsaker för att fixa till en sådan här grej. Därför noterade jag att scenen var mjäkig och skrev vidare.

Du som hängt med såhär långt inser nu att det är rätt många scener som behöver trappas upp i redigeringsfasen. Det är klart det oroade mig att jag inte fått till plotten ordentligt. Men samtidigt tog jag beslutet att skriva på och det visade sig vara rätt beslut.
 

Nästa mål på resan var Pinch Point 2 - det vill säga nästa möte med antagonisten. Den här gången måste motståndet ha trappats upp.

Just den här scenen hade jag tydligt klart för mig. Det skulle bli en massiv attack mot tjejerna som slutade med att Alaica blev tillfångatagen.

Jag skrev scenen helt enligt min vision och den blev riktigt bra. Vad jag inte visste var att detta var min mittpunkt. Det visste jag inte då när jag skrev - det blev uppenbart först i efterhand.
 

Allt hopp är ute är exakt vad det låter som. Det är en scen där allting ser hopplöst ut för din huvudperson. Den här scenen är ofta väldigt enkel att känna igen en film eller bok.

Nu är det inte alla böcker som har en allt hopp är ute, för om man vill att boken ska sluta dåligt är den här scenen ofta positiv istället. För att krångla till det kan scenen i sig förebådas av en positiv scen som vänder till negativ eller en negativ scen som vänder till en positiv.

Men min bok är ju så kort att det behövs inte mer än en enda scen och då är det uppenbart att det skulle vara en allt hopp är ute.

När jag skrev handlade allt hopp är ute om att Alaica blir tillfångatagen av bokens antagonist - nej, det blev inga elaka små pojkar utan en något äldre pojke med i grunden goda intentioner. Det är ju så att ingen anser sig vara the bad guy eller skurken. Alla anser ju att de har rätt och att de kämpar för en bra sak. Därför är min antagonist inte ond utan snarare dessillusionerad. Han kämpar för vad han anser är en bra sak, men har inte förstått konsekvenserna.

Det är inget konstigt att en allt hopp är ute-scen handlar om att bokens huvudperson blir tillfångatagen. Det är ju en hopplös scen. Men det visade sig att jag hade fel - det här är inte bokens Allt hopp är ute. Det uppdagade sig i nästa strukturpunkt.
 

Plot Point 2 är berättelsens sista vändpunkt innan upplösningen. Den här scenen är ofta den mest storslagna i hela boken - endast slagen av klimaxscenen (ibland, inte alltid). Ibland är Ploit Point 2 så lång att den och klimax växer samman. Det här visste jag ju, så vad som än händer i denna punkt måste det vara storslaget.

Plot Point 2 inträffar ungefär 75% in i boken och därefter är det i princip bara upplösningen kvar. Vi har alltså nått slutkapitlena på boken.

Problemet var att när jag kom till den scen som jag trodde var bokens Plot Point 2-scen, så slog det mig att jag inte skulle ro det här i land med bara 25% av kvar av den tilltänkta boken. För det var först nu som den verkliga antagonisten uppdagade sig och Alaica blev varse vad hon hade att slåss mot.

Vissa  böcker har fler eller färre akter än de fyra jag presenterar i min 17 punkters strukturmodell. En novell har färre akter och en roman kan ha fler. Så jag började undra om min bok behövde fem akter istället för fyra. Men hur skriver man en bok i fem akter? Jag har aldrig sett någon struktur för det och hade alltså ingen vägledning att ta till.

Så jag fastnade där och tänkte: Vad gör jag nu?

Jag visste ju att jag hade en stor fajt framför mig där alla tre tjejernas gåvor måste komma till pass och Alaicas enhörning också måste få sin förklaring. Och så måste jag få med den där studbsollen som av någon konstig anledning hamnade i Alaicas ficka redan i första scenen och vars funktion jag ännu inte klurat ut.

Jag tog mig om huvudet och tänkte: Hur i hela fridens namn ska jag få ihop allt detta? Jag har ingen aning - jag får skriva vidare och se vad som händer. Och får jag ingen ordning på alla trådar får jag redigera bort dem när boken är klar.

Jag tog alltså beslutet att inte tänka så mycket utan bara köra på enligt min 17 punkters strukturmodell.
 

Jag fortsatte som om ingent hänt. Jag visste ju att Alaica i nästa scen måste ta ett viktigt beslut.

Beslutet Alaica skulle ta var inget konstigt. Jag hade redan bestämt mig för att hon skulle göra en inre resa och komma fram till en aha-upplevelse och det var den upplevelsen som skulle få henne att fatta det här viktiga beslutet.

Det var bara det att allting drog ut på tiden. Det blev fler ord, fler scener och fler kapitel än jag räknat med. Jag visste vid det här laget att boken inte skulle bli 80 sidor lång - den skulle snarare hamna runt 100 sidor. Så jag skrev på. Det fick ta den tid det tog för Alaica att komma till sin insikt.
 

Plot Point 2 är ofta en stor fajt av något slag men jag hade inte haft någon fajt än. Den uteblev eftersom bokens huvudkaraktär inte hunnit landa i allt det nya hon upptäckte när hon blev tillfångatagen. Grejen är den att en vändpunkt inte behöver vara en fajt - det enda som måste finnas med är en ny insikt eller ett nytt beslut hos bokens huvudperson. För det finns en scen kvar som kan fungera som den stora fajten - nämligen bokens klimaxscen. Det var den jag hade i sikte.

Jag visste på förhand att Alaica måste initiera lösningen på problemet. Där är hon som är bokens huvudperson och därmed bokens hjältinna. En hjältinnas jobb är att rädda andra och därmed får hon inte bli räddad själv. Så trots att jag behövde ha med såväl Saga, Leire, Leires lillasyster och Alaicas enhörning i den stora striden, så var det Alaica som måste initiera fajten.

Då gick det fel. Alaica var lite för duktig så allt motstånd dog.

Det var inte meningen att jag skulle lägga boken ifrån mig, men livet är sådant ibland att man inte kan skriva fast man egentligen vill. Exakt så var det för mig. Jag har lärt mig att inte pusha utan ta en sak i taget så jag skrev inget på flera veckor. Inte en rad.

En dag hade jag ork och energi att fortsätta och då öppnade jag dokumentent och läste igenom sista scenen. Såhär kan det ju inte vara, tänkte jag och strök slutet.

Så jag började om och den här gången föll allt på plats. Alaica påbörjade striden, men misslyckades istället riktigt illa. Precis som det ska vara i en bok.

Mitt i all förtvivlan lät jag henne ta ett viktigt beslut och äntligen fick jag användning för den där studsbollen som hängt med från allra första scenen utan att jag hade en aning om varför. Och sedan var striden igång.

Och trots att jag rivit mitt hår och undrat hur det här skulle lösa sig, så föll alla poletter på plats - en efter en efter en. 

När striden var över fanns det bara en som inte fått sin roll i boken specificerad. Den där jäkla enhörningen Alaica envisades med att ha med. Den hade ju inte gjort ett skvatt.

Man kan inte ha med bihandlingar eller viktiga karaktärer som inte får någon betydelse för upplösningen. Kan man stryka en karaktär eller en händelse utan att slutet påverkas, då ska den strykas. Det här vet ju jag - men hur skulle jag förklara det för min dotter.

Så enhörningen måste in. Men hur?
 

Jag trodde att jag kommit till bokens upplösning. Här är det meningen att alla lösa trådar ska knytas ihop och det som inte fått sin förklaring förklaras. Det var vad jag trodde.

Men jag satt med en enhörning kvar, som inte gjort ett skvatt och som var tvungen att förtjäna sin plats i boken för att få vara kvar.

Vad skulle jag göra?

Det var då jag insåg att det fanns ännu en lös tråd kvar förutom enhörningen. Nämligen den där visionen Alaicas sett i mitten av boken - den som jag trodde var min mittpunkt. Och då slog det mig att boken inte var slut än. Det fanns en strid kvar. En extra strid. Bokens verkliga klimax. Och där skulle Alaica och enhörningen vara i centrum.

Så det fick bli så. Enhörningen förtjänade sin plats, Alaica växte som person och alla trådar knöts samman.

När jag läste den här delen av boken drog min dotter efter andan. För hon hade trott att boken var slut, men så hände ytterligare en spännande sak. Det blev en twist hon inte förutsett. Det blev alltså väldigt lyckat att göra som jag gjorde.
 

Enligt den klassiska strukturen så ska början och slutet knytas samman i form av en cirkelreferens. Om boken börjar på ett visst sätt ska den sluta på samma sätt fast tvärt om, så att läsarna förstår att det skett en förändring.

I mitt fall började boken med att Alaica inte kunde sova, så jag visste att boken skulle sluta med att hon vaknade. Slutscenen var således lätt att skriva. Alaica vaknade i sin säng och visste varken visste ut eller in. Var det en dröm som mamma påstod eller hade allting hänt på riktigt?

I bra böcker ska svaret inte vara självklart. Jag ville lämna en öppning till läsarna att dra sina egna slutsatser. Vill man öppna upp möjligheten att det bli fler böcker så måste man skicka in en liten cliff hanger. Det gjorde jag. 

Alaicas kommentar när boken var klar var: Jag vill veta mer!

Tyvärr vet inte ens jag svaret på den fråga som ställs i bokens sista mening. Men vem vet - det kanske blir en bok till.

Eller inte. Den dagen, den sorgen.
 

Ja, det gick faktiskt.

När första utkastet av boken var klar hade jag skrivit 94 sidor. Och när jag stoppade in det i min strukturmodell visade det sig något förunderligt. De tre viktigste vändpunkterna satt som en smock.

• 25% in i manuset - Alaica klättrar upp på enhörningen tillsammans med sina nyfunna vänner Saga och Leire, redo att ge sig ut på äventyret och rädda världen och Leires lillasyster. Det är en perfekt början på det äventyret.
• 50% in i manuset - Alaica gör något dumt och blir tillfångtagen. Därmed finns ingen återvändo. Det här är ju bokens rätta mittpunkt.
• 75% in i manuset - Alaica tar fram studsbollen och sätter därmed igång den stora striden, det som förändrar allt. Därmed så fick jag min strid i Plot Point 2 - precis som det ska vara. Jag hade dessutom en död och återuppståndelse - också något som ska med här någonstans i boken.
• Bokens klimaxscen visade sig vara scenen med enhörningen - den där extra twisten på slutet.

När jag skrev så var det inte dessa punkter som var mina vändpunkter, men såhär i efterhand är det uppenbart att det är dessa händelser som är bokens stora genombrott.

På något konstigt sätt löste sig allting. Jag utgick från min strukturmodell, men frångick den när så behövdes och då föll allt på plats. Framför allt var det kul att skriva - jag visste precis vad som skulle hända i nästa scen, trots att jag inte hade en aning om hur boken skulle sluta.
 

Kan man gestalta i en barnbok? Kan man låta karaktärerna genomgå en inre resa?

Jag läste kapitlen hög för min dotter allt eftersom jag skrev dem och hon levde sig in i berättelsen. Hon skrattade, blev tagen och tyckte det var spännande. Och det trots att jag gestaltat snarare än förklarat hur bokens huvudpersoner känner sig.

Och den inre resan - fungerade den? Jag tror det. Min dotter är övertygad om att det är dumt att spela för mycket dataspel. Hon säger själv att hon ska kämpa mer mot sina impulser. Dessutom har hon fått en ny bästa vän som hon lekt med hela sommaren. 

Så det verkar fungera att gestalta och låta karaktärerna utvecklas även i barnböcker. Men det får jag låta vara osagt. Ingen annan än jag och min dotter har läst boken än. Och vi två är väldigt partiska. :)
 

Det var kul - riktigt roligt. Jag visste inte vart boken skulle ta vägen men jag var aldrig orolig för att gå vilse. Jag visste vad som måste finnas med för att det ska bli en bra berättelse och jag visste i vilken ordning saker och ting måste ske.

Det var ett organiskt skrivande där berättelsen utvecklade sig allteftersom jag skrev, men samtidigt ett strukturerat skrivande eftersom jag på förhand visste karaktärernas mål, vad jag ville att de skulle lära sig på resans gång och syftet med varje scen.

Jag skrev boken på rekordfart. Det tog mig bara tre månader att skriva första utkastet och det trots att livet kom emellan och det gick veckor där jag inte skrev en rad. Det hade jag nog aldrig klarat om det inte vore för min 17-stegsmodell.

Nu är inte boken utgiven än och jag ingen aning om ifall andra uppskattar berättelsen lika mycket som jag själv och min dotter gör. Men jag är ändå rätt övertygad om att de råd jag ger fungerar - åtminstone för skrivprocessen. De underlättade för mig att få boken klar. 

Det viktigast om du vill få din bok utgiven är att skriva klart och där kan mina råd vara en hjälp. Stort lycka till nu med din egen skrivprocess.

Kram Pia