Pias skrivtips: Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 5.

Vi har kommit till filmens första Plot Point 2-scen.

Om du minns vad berättat tidigare så är en plot point en vändpunkt, karaktären det handlar om tar ett beslut eller råkar ut för något som vänder berättelsen i en ny riktning. Kanske han eller hon överkommer ett viktigt hinder, inser något eller tar ett beslut som ändrar riktning i berättelsen.

Jag nämnde också att bara för att Neil bestämde sig för att ljuga för Mr Keating om att hans far gett honom tillåtelse att vara med i teaterpjäsen, så har vi ingen vändpunkt. Neil tar ett viktigt beslut men det ändrar inget i sak då han tog exakt samma beslut i mittpunkten. 

Så länge beslutet är detsamma som tidigare eller inte ändrar på något så har vi ingen vändpunkt. En vändpunkt kräver en förändring av något slag.

Om ett manus har 4 akter (3 om man räknar akterna som Syd Fields med flera gör, 4 om man följer min struktur) så är Plot Point 2 den sista vändpunkten innan upplösningen. Om ett manus har 5 akter kommer du ha ytterligare en plot point innan upplösningen. De flesta Hollywoodfilmer och bokmanus består dock av 4 akter och då är Plot Point 2 den sista vändpunkten.

Manuset kan däremot ha en eller flera twister efter denna punkt - läs gärna mitt blogginlägg Så skapar du en bra twist. En twist är något annat än en vändpunkt och man hittar ofta omvälvande twister i slutet av böcker och filmer - twister som omkullkastar allt man trott på och som ställer allt i ny dager.

Men vad skiljer då en twist från en vändpunkt? 

Tänk dig vändpunkt som en förändring. Din karaktär har fått ny information, lärt sig något, råkar ut för något eller tar ett beslut som förändrar målet eller strategin för att nå målet. Det kan också handla om att karaktären tar sig förbi ett hinder i sin strävan att nå målet och att detta leder till en förändring av något slag. Enligt den klassiska modellen inträffar detta vid Plot Point 1, Mittpunkten samt Plot Point 2, men det står dig fritt att ha med fler vändpunkter om din berättelse så kräver - det gör dock att ditt manus får fler akter. Läs mer om vändpunkter i mitt blogginlägg Tema, idé, koncept, premiss och intrig. 

En twist är en händelse som överraskar läsarna - ofta handlar det om att lösningen inte är det läsarna förväntat sig eller att den information som getts tidigare i boken/filmen kan tolkas på ett sätt som läsarna förbisett. Twister kan kastas in när som helst i manuset och riktigt bra manus har ofta många twister. Det normala är dock att själva upplösningen är kopplat till en twist. Twisten förändrar läsarnas - och kanske även huvudpersonens - förståelse för vad som är på gång, men den behöver inte förändra själva målet eller strategin för att nå målet. Dock kan en twist sammanfalla med en vändpunkt.

I många skrivarhandböcker står det att ingen ny information får kastas in i berättelsen efter Plot Point 2. Jag har funderat mycket på det där och brukar testa om det stämmer. Min slutsats är att det inte bör komma in ny information efter Plot Point 2, men att du som författare kan använda dig av den information som redan finns och vrida till den så att det blir nya tolkningar. 

Precis som en bra twist kräver att du planterat ledtrådar tidigare i manuset, så ska upplösningen baseras på sådant som läsaren medvetet - eller omedvetet - redan vet. Då är det en bra grundregel att tänka sig att all viktig information ska ha levererats senast vid Plot Point 2.

Ibland händer det att en författare kastar in ny information mot slutet, t.ex. att detektiven i bokens upplösningen visar sig veta något som läsaren inte fått kunskap om. Det får ofta följdeffekten att läsaren känner sig lurad. 

Agatha Christie må sägas vara detektivromanens mästare, men hon körde ofta med fula knep som att låta detektiven, eller berättarrösten, undanhålla information från läsaren så att bara detektiven kunde lösa fallet och ingen annan.

Visst är Agatha Christie känd och visst har hon sålt bra många böcker. Men står hennes böcker sig i dagens konkurrens? Hade hon debuterat som författare idag är jag inte säker på det. Agatha må ha banat väg för detektivromanernas storhet, men genren har utvecklats mycket sedan dess. Idag har Agatha Christies elever blivit mästarna som slår den forna mästaren.

Numera är det en regel att man bör plantera alla nödvändiga ledtrådar innan Plot Point 2 och att man inte få kasta in ny information i bokens upplösning, för då känner sig läsaren lurad.

Följer du flera huvudkaraktärer, som i filmen Döda Poeters Sällskap, kommer manuset ha fler än en Plot Point 2. Regeln om att ingen ny information får presenteras efter denna punkt gäller då varje karaktär var och en för sig.

Men innan jag börjar analysera filmen ska jag upprepa min strukturmodell så det blir enklare att följa med:
 

1. Öppningsscenen
2. Kroken, etablera hjälten
3. Katalysatorn
4. Detbatt, tvivel
5. Plot Point 1
6. Reaktion, livet leker
7. Pinch Point 1
8. Misslyckande eller framgång
9. Mittpunkten, genombrottet
10. Handling, utmaning
11. Pinch Point 2
12. Allt hopp är ute
13. Plot Point 2
14. Det avgörande beslutet
15. Klimax
16. Upplösning, säcken knyts ihop
17. Slutscenen

Åter till filmen Döda Poeters Sällskap. Vi har kommit 1 timme och 27 minuter in i filmen (som är exakt 2 timmar lång)  och närmar oss alltså Plot Point 2 som enligt konstens alla regler bör inträffa ca 75% in i manuset.

I denna scen får vi se killarna springa i korridoren. Cameron får syn på något och hejdar sig.

De andra springer mer eller mindre in i Cameron och hejdar sig också. Alla stirrar lika förvånade.
 

Kameran fokuserar på Chris som står i dörröppningen och tittar sig omkring.
 

Chris, säger Knox förvånat.
 

What are you doing here? undrar han och går fram till Chris.

Gentlemen, le's go, säger Charlie.

Knox vänder sig till killarna.
Go ahead, guys. I'll catch up.

Yeah, come on, guys, säger Charlie och föser killarna med sig bort från den intressanta scenen.

Meeks dröjer sig stirrande kvar.

Chris, you can-t be in here. I-if they catch you, we're both gonna be in big trouble, säger Knox.

Charlie vänder tillbaka och tar tag i Meeks jacka.
Come on, säger Charlie och drar Meeks med sig.

Oh, but it.s fine ... säger Chris till Knox.
 

Knox tystar henne med fingret, ser sig om och drar med sig henne ut genom dörren.

It's fine for you to come barging into my school and make a complete fool out of me? fortsätter Chris innan de knappt hunnit ut genom dörrarna.

I didn't mean to make a fool out of you. Knox slår ut med händerna i en avväpnande gest.

Well, you did. Chet found out.

Knox börjar gå bort från skolbyggnaden. Chris följer efter.

And it's everthing I could do to keep him from coming here and killing you, fortsätter Chris.

Hon går förbi honom så att han måste titta henne i ansiktet.

Knox, you have got to stop this stuff.

Hon vrider bort ansiktet från honom.
 

I can't, Chris. Knox kastar sig fram och tar tag i Chris arm. I love you.
 

Chris vänder sig om.

Knox, you say that over and over. Hon sträcker upp ansiktet mot himlen. You don't. You don't even know me.

Mr Keating ropar från bilen.

Will you be joining us, Mr Overstreet?

Go ahead, Captain, I'll walk, svarar Knox.

Bildörren stängs igen och kameran fokuserar på Knox och Chris igen.

Knox, Knox, it just so happens that I could care less about you, säger Chris och går runt Knox.
 

Knox vänder sig mot henne och ler.

Then you wouldn't be here warning me about Chet.
 

Chris stönar och går förbi honom. Knox tar tag i henne så hon vänder sig om.

I have to go, säger Chris. I'm gonna be late for the play.

Are you going with him? undrar Knox.

Chet? To a play? Are you kidding?

Then come with me.

Knox, you are so infuriating.

Chris vänder sig om och går.

Come on, Chris. Knox springer efter. Just give me one chance.
 

Chris vänder sig om.

If you don't like me after tonight, säger Knox, I'll stay away forever.

Uh-huh, säger Chris.

I promise. Dead Poet's honour. You come with me tonight ... and then if you don't want to see me again, I swear I'll bow out.

You know what would happen if Chet found out? svarar Chris.
 

He won't know anything. We'll sit in the back and sneak away as soon as it's over.

And I suppose you would promise that this would be the end of it.

Dead Poets' honour.

What is that?
 

Knox tittar snabbt ned och så upp igen. Han ler.
My word.

Chris tittar upp mot himlen, vänder sig om och går.

Knox tittar ned i marken, och sparkar i snön.

Chris vänder sig om med ett leende.

You are so infuriating.

Knox säger inte ett ljud.

Chris vinkar med handen att han ska komma.
 

Knox ler och går fram till henne. Han snurrar runt innan han lägger armen om henne. 

Chris skrattar.
 

Här ser vi en tydlig vändpunkt i Chris inställning till Knox. Hon vänder från att ha varit avståndstagande och önskat honom all världens väg till att bjuda in honom att gå med henne på teatern.

Det är en tydlig Plot Point. 

Vi har kommit 1 timme och 29 minuter, eller 74%  in i filmen. Enligt den klassiska modellen bör Plot Point 2 komma runt 75% in i filmen.
 

I nästa scen får vi se en teatersalong. Människor sitter bänkade i raderna och tittar mot scenen där en drömlik skog är uppbyggd i målad papp.

Så fokuserar kameran mot scenen och bakom en sten poppar Neil upp sitt huvud, klädd i en törnkrans och busklinkande händer.

Todd, Cameron, Charlie och Meeks skiner upp i stora leenden. Charlie och Meeks reser sig upp ur teaterstolarna.

Hey, there he is.

Hey, hey.
 

Cameron puttar tillbaka Charlie i sätet.
Shh, boys.

Kameran visar scenen igen, där Neil smyger omkring bland träden.

En ung kvinna kommer ut på scenen, klädd i gråa säckiga kläder och en krans av blommor och blad på huvudet.

Either I mistake your shape or making quite ... Hon går runt Neil som hukar sig ned och gömmer ansiktet i händerna. Or else you are that shrewd and knavish sprite called Robin Goodfellow.

Thou speak'st aright, svarar Neil och reser sig upp.
 

I am that merry wanderer of the night.

Kameran fokuserar på publiken igen där Knox med Chris blir anvisade sina platser av en ung kvinna.

I jest to Oberon and make him smile.
 

Knox och Chris tar emot varsit programblad.

Kameran fokuserar på scenen igen där Neil interagerar med den unga kvinnan.

When I, a fat and bean-fed horse, beguile ... Neil frustar som en häst och killarna i publiken skrattar. Nighing in likeness of a filly foal.
 

Sometime lurk I in a gossip's bowl ... fortsätter Neil, in very likeness of a roasted crab.

Han springer runt tjejen och sätter sig ned på hennes andra sida, trycker till med handen framför henne så hon ramlar baklänges. 

And on her withered dwelap pour the ale.
 

He's good, säger Charlie till Mr Keating. He's really good.
 

Mr Keating gör tummen upp.

Sometimes the three-foot stool mistaketh me, fortsätter Neil på scenen. Then slip I from her bum topples she and "tailor" cries ... Han låtsas ramla baklänges ... and falls into a cough.
 

Kameran fokuserar på Knox som tittar på Chris.

And then the whole choir held their hips and laugh.
 

Neil och den unga tjejen reser sig upp på scenen.

And waxen in their mirth and neeze and swear ...

Mr Keating och Todd skrattar högt.
 

Jag måste tillägga att jag aldrig fattat vad som är så kul med den här scenen. Segare teaterpjäs får man leta efter. Antaligen hade manusförfattaren konstig humor :)

Det är lite som i de där humorserierna där det är pålagt skratt. Som om jag som tittare skulle skratta bara för att någon annan skrattar i bakgrunden. 

Nej, funkar inte.

Men det som är intressant är hur kameran sveper mellan olika personer, vilket gör den här scenen intressant trots att teaterpjäsen är ett sömnpiller.

Du kanske undrar hur den här scenen kan tillhöra Neils "Allt hopp är ute" när allt han gör är att följa sina drömmar.

Som jag berättade om i förra bloggavsnittet om Döda Poeters Sällskap kan "Allt hopp är ute" ibland vändas till "Triumf" och det här känns onekligen som en triumf för Neil. Han har uppnått sitt mål att få stå på scenen och skiner i sin roll. Men om så sker måste snart något hända som solkar glädjebägaren, för annars tröttnar läsarna. Filmen slutar ju inte än.
 

A merrier hour was never wasted there, säger Neil. But, room Fairy. Here comes Oberon.

And here my mistress, svarar tjejen. Would that he were gone.

Neil och tjejen gömmer sig bakom några träd och sätter de grenliknande händerna för ansiktet.

Kameran fokuserar på publiken.

And by your side no bedroom me deny, hörs det från scenen.
 

På scenen sitter nu ett nytt par.

For lying so, Hermia, I do not lie, säger killen till tjejen.
 

Lysande riddles very prettily.

Kameran fokuserar på killarna i publiken igen.

No much beshrew my manners and my pride ... 

Kameran visar Neil som står och lyssnar i kulissen.

If Hermia meant to say Lysander lied, säger personerna på scenen.
 

But, gentle fried, for love and courtesy, lie further off. In human modesty such separation ...

Neil ser sig om och spärrar upp ögonen.
 

Neil backar bakåt och kameran visar en dörr som öppnas mot foajén. In bland teaterpubliken stiger Neils pappa.

As may well be said becomes a virtuos bachelor and maid, fortsätter skådespelarna på scenen.
 

And good night, sweet friend.

Neil kryper bakåt och gömmer sig i mörkret bakom kulissen.
 

Thy love ne'er alter till thy sweet life end.

Neils far tittar på klockan.

Amen. Amen to that fair prayer, say I.

Neil backar ännu längre bak i kulissen.

Neil. That's your cue, Neil, ropar sufflören.

Neil stirrar mot golvet. Vad ska han göra nu? Hans far står där ute och går han ut på scen kommer det avslöjas att han gått emot sin fars vilja.
 

Neil vänder sig mot sufflören som vinkar åt honom.

Come on, Neil. Here's your crown. Let's go.

Neil tar på sig kronan.

Här har vi solket i glädjebägaren, eller hur? Den tillfälliga triumfen har åter igen bytts mot allt hopp är ute.
 

Kameran fokuserar på blommor som droppar vatten på en daggkåpa. När kameran zoomar ut får vi se Neil sitta på scenen.

Han har uppenbarligen tagit mod till sig och bestämt sig för att fullfölja föreställningen, trots eventuella följdeffekter från fadern.
 

Neil reser sig upp med daggkåpan i händerna. Han vänder sig mot publiken och håller upp daggkåpan mot taket.
 

Efter Plot Point 2 kommer det som kallas för "Det avgörande beslutet".

Den stora sammandrabbningen har precis varit och din huvudkaraktär har kastat sig in i striden som en sann hjälte. Nu råder ett förrädiskt lugn.

Vare sig din huvudkaraktär vunnit eller förlorat striden i Plot Point 2 så är det inte över än. 

Vi står inför det avgörande beslutet där din huvudkaraktär måste bestämma sig för vad som ska göras härnäst. Olika risker vägs mot varandra och din huvudkaraktär hittar kraft inom sig själv att göra något riktigt hjältemodigt.

Din huvudkaraktär bestämmer sig och agerar. Målmedvetet och utan rädsla kastar hen sig in i den sista och avgörande striden.

Det är viktigt att det är din huvudkaraktär som spelar hjälterollen i berättelsen och ingen annan. Det är din huvudkaraktär som rycker upp sig, reser sig och bestämmer sig för att lösa problemet. Du får på inga villkor låta hen bli räddad - för vad skulle det vara för en hjälte om hen måste räddas?

Hur visar sig detta i Döda Poeters Sällskap?
 

Kameran visar skådespelare som sitter runt en fallen häst. Skådespelarna  reser sig upp och beströr hästen med blomblad.

Chris och Knox sitter som betagna och tittar på pjäsen.
 

Knox vänder sig mot Chris. Tittar på henne. Tittar på hennes hand som vilar på benet.

Försiktigt flyttar han sin hand och lägger den över hennes. Han fattar tag om hennes hand och kramar till.

Chris kramar hans hand tillbaka.
 

Den här scenen är bara några sekunder lång, men mer än så behövs ibland inte. Det här är verkligen ett avgörande beslut. Och det är Knox som tar initiativet, i sann hjälteanda.

Mer än så får vi inte veta om Knox och Chris resa - deras berättelse slutar här. Normalt skulle vi ha fler scener med dessa båda; klimax, upplösning och slutscen.

På ett sätt är den här scenen allt detta. Vi får inte veta hur det går, men vi kan gissa oss till det.

Knox följer dock med oss ett tag till. Han har nått sitt mål och fått tjejen, men han kommer vara med oss ett tag till.
 

Vi är inte klara med Neils "Allt hopp är ute" riktigt än - vi har bara tagit en liten paus och fått följa Knox och Chris. Neil står där på scenen - låt oss se hur det går för honom.

Det blir svart, men i mörkret kan vi ana konturer.
 

En ensam strålkastare tänds och vi ser Neil som vänder sig om på scenen.
 

Han vänder sig mot publiken.

If we shadow have offended ...

Han stirrar ut över publiken mot fadern som han vet står där - även om han i själva verket inte kan se en enda person i publiken, då det är omöjligt att se någonting med en strålkastare i ansiktet.
 

I vilket fall som helst stirrar Neil ut över publiken. 

I nästa stund får vi se fadern som tittar tillbaka med bister min.
 

Think but this and all is menden, fortsätter Neil och man ser att han talar direkt till sin far.

That you have but slumbered here while these visions did apper.

Fadern lyfter hakan, men rör i övrigt inte en min.

And this weak and idle theme, no more yielding, but a dream.

Neil sluter ögonen. Öppnar dem igen.

Gentles, do no reprehend. If you pardon, we will be mend. And as I am an honest Puck, if we have unearned luck ... now to 'scape the serpent's tongue ... we will make amends ere long, else the Puck a liar call.

Det är som om de här orden vore skrivna för just den här scenen, eller hur? Det Shakespeare skrev för över fyra hundra gäller för Neil i denna stund - det är som att han säger orden själv till sin far, ber honom att behandla honom varsamt, inte klandra hans beslut. Han kommer göra gottgörelse för sina lögner.
 

Vi får se fadern igen. Han står orörlig, ingenting hos honom har förändrats.

So good night unto you all, säger Neil. 
 

Han sträcker ut armarna mot publiken.

Give me your hands if we be friends ... Han sänker armarna. And Robin shall restore amends. Han säter armarna för ansiktet och backar bakåt.

Ridån dras för.

Publiken applåderar.
 

Killarna applåderar intensivt.

Bakom scenen får vi se hur skådespelarna trängs. De rusar fram mot Neil.
 

De klappar honom på axeln och hans unga motspelerska ger honom en puss på kinden och drar med honom ut mot scenen igen.

Ridån går upp och killarna reser sig upp från stolarna, vilt applåderande.
 

Fler och fler ställer sig upp.  

Den där känslan att stå på scenen och se publiken resa sig upp - den är fantastisk. Jag har själv varit i den sitsen när jag var aktiv i spexet under studietiden. Jag tänker alltid på det när jag själv är på teater, hur viktigt det är att visa sin uppskattning för en bra föreställning.

Tillslut är det så många som står upp att Neils pappa skyms av alla människor som ställt sig upp.
 

Neil och de andra bugar sig. Neil sträcker händerna mot publiken och applåderar till dem.
 

De andra i ensemblen knuffar fram honom. 
 

Alla applåderar.

Yawp! vrålar Pitts.

Meeks sträcker ut armarna mot scenen.
 

Yeah, Neil! vrålar Knox

Chris tittar på honom och skrattar.

Neil bugar sig och ridån går igen.

Neil andas lättat ut. Han ler med hela ansiktet. Det är över och han har gjort det bra. Segern är total. Han har lyckats.
 

Vännerna ger honom ryggdunkar. De kramar om varandra, skriker, är glada.

I salongen får vi se Neils pappa röra på sig. Han tränger sig genom folkhavet som är på väg ut. Får tag i en kvinna som vänder sig om.

Excuse me. I'm Neil's father. I need to see him.

Kvinnans leende stelnar i ansiktet.

Jag undrar fortfarande hur Neils pappa visste att han kunde knacka denna kvinna på ryggen och tro att just hon skulle veta vem Neil är. Och jag undrar fortfarande hur kvinnan kunde veta vad denna man hade för avsikt med att fråga efter Neil. Nåja, det är petitesser i sammanhanget, även om det stör mig. Det hade varit annorlunda om kvinnan varit klädd som en anställd på teatern och inte som en tjusig teaterbesökare.
 

Bakom scenen har några skådespelare tänt en cigarett. De sitter samlade runt Neil när någon kommer.

Your father, säger kvinnan. He's ...

Neil sväljer.
 

What di you think?

Really?

I thought you were all just wonderful!

Neil sänker blicken mot golvet.
 

Neil tar sig ut på scenen, ombytt och klar att bege sig av. Han drar in luft i lungorna och lyfter blicken.

På andra sidan den nu tomma salongen står hans far.
 

Neil ler, men leendet slocknar..
 

Allt hopp är verkligen ute, eller hur?
 

Excuse me. Excuse me, säger Neils far och tränger sig igenom folkhopen med Neil tätt bakom sig.
 

Excuse me, please, upprepar fadern.

Neil! ropar Todd.

Neil skakar på huvudet.

Neil, Neil, you were great. Todd tränger sig fram.

God night, Neil, säger fadern uppfodrande.

I can-t guys, säger Neil.

Neil! Todd försöker stoppa honom.
 

Neil!

Neil och hans far försvinner ut genom dörren. Snön faller ned från himlen.

Neil. Neil, ropar Mr Keating och springer ikapp.

Han får tag i Neils arm och får honom att stanna till.

You have the gift.
 

What a performance. You left even me speechless.

Fadern har nått fram till bilen och vänder sig om. När han får se att Mr Keating pratar med Neil går han tillbaka med stora kliv.

Get in the car. 

Han tränger sig emellan Neil och John Keating.

Keating, you stay away from my son.

Keating stelnar till.
 

Fadern vänder sig om och går mot bilen. 

Good luck, Neil, ropar killarna som stannat bakom Mr Keating.

Neil! ropar Charlie och går efter. Neil! Mr Perry, come on.
 

Mr Keating springer ikapp Charlie.

Don't make it any worse than it is.

Mr Perry sätter sig i förarsätet på bilen. Neil sitter redan på passagerarsätet och väntar. Han vänder försiktigt upp blicken och tittar på sina vänner.
 

Bilen rullar iväg.

Mr Keating står kvar och tittar efter bilen. Man ser på honom att han har onda aningar om hur detta ska sluta.
 

Is it okay if we walk back? undrarCharlie.

Keating svarar inte.

Captain?

Keating vänder sig om och nickar.

Charlie petar på Todd.

Knox, säger Charlie.

Killarna och Chris beger sig iväg.

Keating drar handen snabbt över ansiktet och sväljer.

We'll be home about 11:30 still.

Keating fortsätter att stirra efter bilen.

Det är inte bara han som har onda aningar. Jag tror hela publiken har onda aningar vid det här laget. Hur ska det här sluta?
 

I nästa scen får vi se ett fotografi med Neil, hans far och en kvinna. Framför fotot står ett whiskeyglas och ett askfat.

Kameran förflyttar sig och vi får se kvinnan på fotografiet stå och tittar ut genom fönstret när Neil och hans far passerar utanför.

Hon slår askan på cigaretten och drar ett bloss.
 

Hon fimpar och sätter sig i en fåtölj. Kramar en pappersnäsduk i handen.

Mr Perry kommer in genom dörren med Neil bakom sig. Neil tittar på sin mor. Fadern lägger hatten på skrivbordet. Neil sätter sig i en annan fåtölj. Fadern sätter händerna i byxfickrona och tittar uppfodrande på honom.
 

We're trying very hard ... börjar fadern, to understand why it is that you insist on defying us. Fadern drar efter andan. Whatever the reason we're not gonna let you ruin your life.

Neil tittar ned.

Tomorrow I'm withdrawing you from Welton ...
 

Neil tittar hastigt upp.

... and enrolling you in Braden Military School, fortsätter fadern. Yo're going to Harvard and you're gonna be a doctor.
 

Neil tittar på sin mor. Hon vänder sina rödgråtna ögon mot honom, snyftar till.

Neil tittar på sin far igen.

But that's ten more years. Father, that's a lifetime!
 

Oh, stop it. Don't be so dramatic. You make it sound like a prison term.

Neil andas tungt. 

You don't understand Neil, fortsätter fadern. You have opportunities that I never even dreamt of and I am not going to let you waste them.

Neil reser sig hastigt från fåtöljen.

I've got to tell you what I feel.

We've been so worried about, säger modern och reser sig upp.

What? What? Tell me what you feel, svarar fadern och avbryter sin hustru som tystnar.
 

Fadern och Neil mäter varandra med blicken.

What is it? säger fadern.

Neil sväljer.

Kameran går från Neil till fadern till modern och tillbaka till Neil.

Is it more of this, this acting business? säger fadern och bryter tystnaden.

Neil svarar inte.

Because you can forget that.
 

Neil svarar fortfarande inte.

What? säger fadern igen och blottar strupen som om han vill att sonen ska visa lite stake och säga emot.
 

När Neil inte svarar suckar fadern och sänker axlarna. 

Neil rycker på axlarna.

Nothing.
 

Neil skakar lätt på huvudet.

Fadern sänker huvudet.

Neil sätter sig ned i fåtöljen. Kramar kransen från föreställningen. Vaggar lätt fram och tillbaka.

Fadern blinkar och tittar snabbt på sin hustru, sedan tillbaka på Neil igen.

Nothing, upprepar han och munnen blir till ett hårt streck.

Han tar sin hatt från skrivbordet, tittar på sin fru.

Well, then, let's go to bed. 

Han lämnar rummet.

Neils mor går fram till fåtöljen där Neil sitter. Hon hukar sig bakom honom.

I was good, säger Neil.
 

I was really good.

Modern nickar bakom hans rygg.

Go on, get some sleep.

Hon reser sig upp och lämnar rummet.
 

Plot Point 2 är ofta en sammandrabbning av något slag mellan huvudkaraktären och antagonisten och så även i det här fallet. 

Vi sitter där och hoppas att Neil ska ta mod till sig och berätta för sin far, att fadern ska lyssna och allt ska ordna sig. 

Men Neil tiger.

Jag sa tidigare att en Plot Point är en vändpunkt och en vändpunkt kräver att något förändras. Det kan tyckas som om absolut ingenting har förändrats i och med den här scenen. Neil har fortfarande inte vågat berätta för sin far hur han känner och Neils far har fortfarande inte lärt sig någonting.

Men Neil har förändrats, det märks inte än, men den här händelsen har satt djupa spår. Han är inte samma person som innan den här scenen.
 

I nästa scen får vi se Neils föräldrar som gör sig i ordning för natten. Modern sitter på sängen
och fadern plockar av sig morgonrocken.
 

Modern kryper ned under täcket. Fadern sätter sig ned på sängkanten och ställer tofflorna på plats bredvid sängen.

Kameran fokuserar på tofflorna när lampan släcks och det blir mörkt.

It's all right. It's going to be all right, hörs moderns röst i mörkret.
 

Kameran fokuserar på en annan säng, där morgonrock, pyjamas, handduk och necessär ligger fint framplockade.

Neil står vid sängen och tittar på sakerna. 

Han känner med handen på pyjamastyget. Tvekar.

Vi får se törnkransen och en skugga som vandrar längs med väggen. En hand lägger ifrån sig ytterrocken på stolsryggen.
 

Skuggan kränger av sig tröjan över huvudet. Handen sträcks fram mot kransen. Fingrar på de spretiga grenarna.

Kameran fokuserar på fönstret. Snön ligger djup där utanför.

Neil går fram till fönstret. Han är bar om överkroppen och håller törnroskransen i handen.
 

Han sänker armen och öppnar fönsterhaspen, drar upp fönsterrutorna. 

Så står han i månskenet och sluter ögonen.
 

Han drar ett djupt andetag och öppnar ögonen, sträcker sig efter törnroskransen och sätter den på huvudet.
 

Sakta sänker han armarna och sluter ögonen, så sänker han hakan mot bröstet.
 

Neil har tagit det avgörande beslutet. Vi vet det inte än, bara han vet det än så länge, men vi kommer snart bli varse om vad beslutet är.
 

Klimax är berättelsens höjdpunkt. Det är den viktigaste scenen i hela berättelsen. Och skälet är att oavsett hur bra din bok har varit tills nu så är det här det avgörs om läsarna kommer att prata om din bok när de lagt den ifrån sig.

I klimax handlar det om att kasta in en sista knorr. Överraska läsarna. Få dem att tänka "Wow!" när de läser den här scenen. 

Klimax är det sista hindret som huvudpersonen måste övervinna, t.ex. en jakt eller strid där den skyldiga avslöjas. Fienden besegras slutgiltigt, men kräver ofta ett offer.

Det här med offer är något som Christopher Vogler skriver mycket om i sin bok The writer's journey. Enligt Vogler handlar offret oftast om död - antingen fysisk död eller en bildlig död. Tanken är att chocka läsarna så att de hajar till och fortsätter engagera sig i berättelsen.

Fyrisk död kan vara huvudpersonen som dör, men oftast är det någon annan som dör, kanske mentorn, en vän eller antagonisten. Men det kan som sagt även vara bildligt talat - att huvudpersonen dör ifrån sitt gamla jag och återuppstår som fågeln Fenix ur askan - pånyttfödd och starkare än någonsin. Hur som helst så tryckte Vogler starkt på detta och vi får se om det stämmer för Döda Poeters Sällskap.

Klimax är dessutom den avgörande punkten i intrigen där temat avgörs. Protagonisten står för en sak, antagonisten får något annat. Det är konflikten mellan dem som lyfter bokens tema. Men ingen av parterna har haft rätt från början - överraska läsarna genom att lösningen är ett resultat av bägge sidor.

Om du minns vad jag skrev om temat i mitt första blogginlägg om Döda Poeters Sällskap så valde jag att beskriva temat i form av frågan: 

Bör man uppmuntra unga människor att tänka själva och ifrågasätta auktoriteten?

Kommer vi få svar på fragan i filmens klimax?

Ja, det återstår att se.
 

Vi får se en dörrknopp som sakta vrids om. Dörren öppnas och ett par nakna fötter blir synliga i månljuset.

Neil vandrar nedför trappan som en mörk och olycksbådande skugga. Han har fortfarande bar överkropp men törnroskronan har han lagt av sig.
 

Kameran fokuserar på en oljemålning av ett barn i orange sammetsdress, går vidare och visar ett armbandsur som någon lagt av sig på nattduksbordet och så en hand med en guldring på fingret. Så får vi se faderns ansikte där han ligger och sover på kudden.
 

Vi får se Neils händer som håller i en liten nyckel. Han vänder och vrider på den så den glimmar till.

Så för han handen till en skrivbordslåda och sätter i nyckeln i låset.

Han drar ut lådan och plockar fram något som är invirat i ett vitt skynke.

Han lägger tingesten på skrivbordet och vi anar mynningen från en pistolspipa som sticker fram ur tygstycket.
 

I nästa scen får vi se fadern som ligger i sängen. Han har vänt sig om och har ryggen mot kameran. Hans arm vilar på täcket.

Plötsligt sätter han sig upp med ett ryck.
 

Han flämtar.

What was that? frågar han hustrun.

What?

Axlarna höjer sig och sänker sig samman med andningen.

That sound.

What sound?

Fadern vänder sig om och tänder ljuset. Han reser sig upp ur sängen. 

Tom? säger hustrun frågande.

Tom sträcker sig efter morgonrocken.

What is it?

Fadern svarar inte. Han knyter morgonrocken om midjan och går bort mot dörren. Modern reser sig upp ur sängen.

What's wrong? frågar hon.

Fadern tänder belysningen.

Vi får se hur han vandrar genom korridoren fram till Neils dörr. Han knackar på, men ingen svarar. Tom tar tag i dörrknoppen och öppnar dörren.

Neil? säger han och går in i rummet. 

Fönstret står öppet och törnkransen ligger i fönsteröppningen.
 

Fadern får syn på kransen och anar oråd. Han ilar ut ur rummet.

Tom, what is it? säger hustrun som också fått på sig morgonrocken och nu är på väg ut ur sovrummet.

Tom svarar inte. Han tänder belysningen i hallen.

What's wrong?

Tom rusar genom korridoren och ned för trappan.

Neil! hörs modern ropa i bakgrunden.

Fadern ser att dörren till arbetsrummet står på glänt.
 

Neil? säger han tveksamt.

I'll look outside, hörs modern ropa i bakgrunden.

Fadern går fram till dörren med stora kliv och skjuter upp den. Han går in i rummet och ser sig om.

Neil! ropar modern.

Fadern trycker på strömbrytaren och ljuset tänds. Visar ett rum som är tomt. Den vita duken ligger kvar på skrivbordet. Det ligger som en rök över rummet.
 

Tom sniffar i luften. Han stelnar till. Tittar på skrivbordet och röken som stiger upp där bakom.

Han lutar sig fram och får syn på pistolen på golvet.
 

Han närmar sig och en hand blir synlig på den gröna mattan.
 

I slow motion får vi se hur fadern kastar sig fram genom rummet.

No! skriker han och kastar sig ned på golvet.
 

Oh, Neil! Oh, my God! skriker fadern.

Mamman kommer in genom dörren, springer fram till skrivbordet.

Oh! No!
 

Hon sjunker ned bakom skrivbordet.

Oh, my son! säger fadern.

He's all right, säger modern.

My son! my poor son! säger fadern.

He's all right. He's all right. He's all right! He's all right, upprepar modern frenetiskt.

Fadern lägger armen om sin hustru.

He's all right. He's all right, upprepar hon.

 Stop it, säger fadern. Stop it! Han kramar henne hårt i famnen. Stop it.

Modern gråter mot sin makes bröst.
 

Vi har fått vårt offer och inte vilket offer som helst utan en av huvudpersonerna. Ett mycket starkt offer som får de flesta i publiken att börja gråta.

Men har du tänkt på vad det är som får dig att bli emotionellt berörd av den här scenen? 

Tänk igenom vad som hände. När Neil satte sig vid skrivbordet och tog upp pistolen så tänkte du troligen "Nej, nej, nej", men du grät inte.

Vi får aldrig se Neil skjuta sig själv, vi får inte ens se hans kropp. Ändå är den här scenen så stark.

Skälet är att vi får se Neils föräldrars reaktion - vi ser deras känsloyttringar. Och det är när vi ser andra gråta som vi själva gråter.

Själva händelsen att Neil skjuter sig själv får oss inte till tårar, men när modern upprepar "He's all right" i det oändliga så rinner tårarna på publiken.

Och det är SÅ du får dina läsare emotionellt berörda.

Skit i actionspäckade scener. Skit i folk som dör och blod som sprutar åt alla håll. Ägna dig i stället åt att visa hur dina karaktärer blir rädda eller sörjer - visa de inblandades känslor. Då kommer du nå även läsarnas känslor. 

Läs gärna mer om detta i mitt blogginlägg Karaktärer som stannar i läsarnas sinnen.

Och ser du en annan sak med den här scenen? Ser du hur fadern blir mänsklig? Han må vara den onda antagonisten vars handlingar fick sonen att ta livet av sig, men han är samtidigt en sörjande far som älskade sin son väldigt djupt och bara ville honom väl. 

Vi har kommit 1 timme och 43 minuter, eller 85% in i filmen. Klimax brukar hamnar unt 87,5% in i filmen så Döda Poeters Sällskap följer den klassiska strukturen väl. 
 

Vi gör ett hopp tillbaka i den klassiska strukturen och landar i Todd Andersons resa. Han har ännu inte genomgått sin Pinch Point 2.

Om du minns vad jag skrev i förra blogginlägget om Döda Poeters Sällskap så handlar en Pinch Point om ett möte med den antagonistiska kraften. Helst ska vi läsare eller tittare få se kraften live - det vill säga utan att den filtreras genom någon av huvudkaraktärernas ögon eller tankar. Men Todds antagonistiska kraft är en inte person utan hans inre tvivel. Sådant är svårt att se ur någon annans ögon än Todds egna.

Samtidigt är detta Todds Allt hopp är ute scen. De två sakerna går in i varandra på ett sådant sätt att de inte gick att särskilja. Därför redovisar jag dem i samma scen.

Scenen börjar med att någon ligger och sover. En hand sträcks fram och ruskar den sovande.
 

Todd? Todd, säger en röst.

Todd rör på sig i sömnen.

Todd? Todd. 

Kameran visar Charlie som sitter vid sängkanten med tårar i ögonen.

Oh, Charlie, säger Todd och försöker somna om.

Charlie tar tag i hans arm. Todd öppnar ögonen och titar på honom.

What is it?
 

Todd reser sig upp på armbågarna. När han sätter sig upp i sängen ser han Pitts, Meeks och knox stå i dörröppningen.

Todd tittar förskräckt på Charlie.

Neil is dead, säger Charlie.
 

I nästa stund får vi se en vintrig bild på sjön. Det är fortfarande tidigt på morgonen och himlen är grå.

Kameran dröjer kvar vid det vackra, men sorgsna, landskapet.
 

Todd går med stora kliv genom parken. En person med pyjamasbuxor och kåpliknande jacka dyker upp bakom honom och sedan ytterligare tre personer. 
 

De är på väg mot sjön.
 

Todd stannar. Meeks och Knox stannar också, sedan Charlie. De tittar på Todds ryggtavla.

Todd vänder sig om.

It's so beautiful.
 

Charlie och Pitts tittar förvånat på honom.
 

Todd ler, sedan börjar han hulka och i nästa stund kräks han i snön.

Charlie gör en grimas innan han springer fram.

Todd. It's okay, Todd.

Calm down.

De andra vännerna rusar också fram och håller om Todd.

It's all right, Todd.

Todd, it's okay. It's okay, Todd.
 

"It's all right." Det är ju Neils mors ständiga mantra. Hade inte manusförfattaren mer fantasi än så?

Tänk på det när ni ger repliker till era karaktärer - låt varje karaktär ha sitt unika sätt att uttrycka sig. Alla sörjer vi olika. Alla säger vi olika saker till en person vi vill trösta. Den här filmen visar att vi hanterar sorgen på olika sätt, men meningen "it's all right" borde ingen annan än Neils mamma säga.

Charlie pressar in snö i Todds mun så att han ska bli av med kräksmaken.

It's all right. Now, listen, säger Pitts.

He wouldn't, säger Todd plötsligt. He wouldn't have done it. 

You can't explain it, Todd, försöker Pitts igen.

It was his father!

No! skriker Pitts.

He wouldn't have left us. If he knew ... He wouldn't have. Todd hulkar av gråt.
 

His dad was ... His, his father did it.

Todd.
 

Todd sätter ord på det vi alla tänker - att det är faderns fel. De andra killarna i gänget vet inte det vi och Todd vet, nämligen att Neil ljög för sin far om att han skulle vara med i föreställningen.

His fahter killed him, snyftar Todd.

You can't explain it, Todd.

Todd vrider sig fri. Han kastar sig fram, snubblar i snön.
 

Todd! skriker Meeks och försöker springa efter.

Charlie stoppar honom med handen.

Leave him be.

Neil! skriker Todd och springer mot sjön.
 

Han snubblar i snön, men reser sig och springer vidare. 
 

Killarna tittar efter honom. Kameran dröjer sig kvar vid deras ansikten.

Har du märkt att vi saknar en person. Cameron är inte på plats i denna svåra stund. Det finns en anledning till det som du snart kommer få veta.

Todd är framme vid bryggan. Han saktar farten och börjar gå, stannar inte förrän han är längst ute på bryggan. Sedan står han där och tittar.
 

Det här är Todds Pinch Point 2, alltså mötet med den antagonistiska kraften. Han vet det ingen annan vet - nämligen att det är Neils far som är skälet till att Neil  tagit livet av sig. Han påminns därför om varför han själv befinner sig på denna skola.

Hans föräldrar har samma krav på honom som Neils far hade på Neil. Förutom att han sörjer Neil blir denna händelse en påminnelse om allt som förväntas av honom - allt han inte kan leva upp till.

Det är också Todds Allt hopp är ute. Han bästa vän är död, kan det bli värre än så?

Det finns en anledning till att den här scenen utspelar sig utomhus. Den hade lika gärna kunnat ske inne i Todds sovrum, men då hade vi inte fått en förändring i scener. Läsare och tittar tycker om när vi skiftar miljöer och här finns ytterligare ett skäl till valet av miljö. Snön och mörkret, den ödsliga sjön, sätter alla stämningen till denna scen.

Känslan förstärks av Todd starka reaktion på att hans bästa vän gått bort. Han reagerar på sitt sätt, men det är likväl väldigt starkt.

Som jag sa tidigare har vi alla olika sätt att sörja. Några tittare blir kanske inte berörda av moderns mantra "It's all right", men de kanske berörs av den här scenen i stället. 

Försök hitta olika sätt att skildra känslor så når du fram till de flesta av dina läsare. Låt dem känna igen känslan, se sig själva i samma situation och plötsligt är de där tillsammans med Todd och gråter när han gråter.
 

Vi är tillbaka hos engelskaläraren John Keatings och hans" Allt hopp är ute". Den delen har varat ett tag nu - från det att han bad Charlie att tänka sig för, tills han gav råd till Neil hur han skulle göra med sin far, tills nu då Neil tagit livet av sig. 

Det har gått upp och ned, varit en berg- och dalbana mellan allt hopp är ute och fullständig triumf då Neil stod på scenen och levererade. Som jag sagt flera gånger är det okej att den här scenen vänds i triumf, men då får triumfen inte vara för länge.

Så är det också i Döda Poeters Sällskap. Mr Keatings triumf varade inte särskilt länge och nu är allt nattsvart - nu är verkligen allt hopp ute. Neil kommer aldrig tillbaka.
 

Vi får se Mr Keatings ryggtavla då han sitter vid sin kateder och tittar ut över ett tomt klassrum.

Ingenting händer. Han bara sitter där i flera, långa sekunder.

Så reser han sig långsamt upp, stoppar händerna i byxfickorna och går in mellan bänkraderna. Han stannar till vid Neils bänk.
 

Han lyfter försiktigt på locket och hittar sin poesibok som han gav Neil.
 

Han plockar upp den ur bänken och stänger locket, slår upp förstasidan och sätter sig sedan ned på Neils stol.
 

Han läser de handskrivna raderna om Döda Poeters Sällskap som han själv skrev in i boken när han inte var äldre än Neil.
 

Han stirrar på texten. Kameran zoomar sakta in så att vi kan läsa vad där står.

To be read at the opening of D.P.S Meetings
I went to the woods because I wanted to live deliberately. I wanted to live deep and suck out the marrow of life! To put to rout all that was not life ... And not, when I came to die, discover that I had not lived ...
H.D.T.

Fritt översatt blir det:

Att läsas vid öppnandet av D.P.S. möten
Jag drog till skogs för jag ville leva medvetet. Jag ville leva innerligt och suga märgen ur livet! Skrämma till flykt allt som inte var liv ... Och inte, när det var dags att dö, upptäcka att jag inte hade levt. 
H.D.T

John Keating drar händerna i håret och gråter.
 

Han hulkar över boken. Fingrarna darrar när han gömmer ansiktet bakom händerna.
 

Han släpper ned händerna och tittar på texten igen. Slår igen boken.

Åter igen är detta en mycket stark scen som visar hur olika vi sörjer. Det blir mycket starkt när man som i Döda Poeters Sällskap fokuserar på karaktärerna och deras reaktioner på det som hänt och inte själva händelsen i sig.
 

Nu kommer vi till Mr Keating, Todd och Charlies Plot Point 2.

Knox Plot Point 2 har vi ju redan fått se - hans mål handlade om att få tjejen och hans berättelse hade sin egen dramatiska kurva. Neils Plot Point 2 har vi också sett - det var ju sammandrabbningen med hans far.

Därför återstår Mr Keating, Todd och Charlie. Deras Plot Point kommer här.
 

All my life
Thy light shall
surely follow me

Killarna sjunger från psalmboken. De står i den kyrkliknande aulan. Alla sjunger med utom Charlie som är förblindad av tårar. Meeks snyftar också mellan orden.

And in God's house
Forevermore
My dwelling place
Shall be
Amen

Tårarna droppar från Meeks haka. Även de andra killarna ser berörda ut.

The death of Neil Perry is a tragedy, säger rektorn Mr Nolan från talarstolen.

Killarna sätter sig ned.

He was a fine student, fortsätter Mr Nolan. 
 

Rektorn tittar ut över eleverna.

One of Welton's best.

Nolan gör en paus, tittar ned och öppnar sedan ögonen igen.

And he will be missed.

Ögonen far över rummet. Så tar han sats.

We've contacted each of your parents to explain the situation.
 

Naturally, they're all quite concerned. 

Han gör en lång paus och sedan kommer det.

At the request of Neil's family ...
 

Han sträcker på ryggen och fortsätter: 

I intend to conduct a thorough inquiry into this matter.
 

Han sveper med ögonen över ungdomarna och biter sedan igen munnen till ett hårt streck.

Your complete cooperation is expected.
 

Känner du som jag gjorde i just den här scenen? Nämligen att Neils far inte lärt sig någonting av det som hänt.

När Neil tog sitt liv så tänkte jag att nu måste väl ändå fadern förstå att det var han som var anledningen till att Neil tog livet av sig. Det var fadern som fick Neil att känna sig instängd och fångad i en fälla - nu måste han väl ändå inse vad han gjort.

Men nej. Neils far har inte lärt sig någonting. Syndabocken är någon annan, ingen skuld faller på honom själv. Och han får uppbackning av skolans rektor Mr Nolan.

Det här är en stor vändpunkt för alla inbalandade i berättelsen. Ingenting blir någonsin sig likt igen efter detta. Ja, det här är hela filmens Plot Point 2 som även påverkar ramhandlingen om Döda Poeters Sällskap.

I många actionfilmer är Plot Point 2 den stora sammandrabbningen med mycket action. Men inte här. Här levereras beskedet med ett lugn så förrädiskt att det går kårar längs med ryggraden.

Tänk på att Plot Point 2 inte behöver handla om de stora basunerna eller den intensiva fajten. Plot Point handlar om förändring och det kan levereras hur som helst. 

Jag tror du också känner att förändringarnas vind blåser över Mr Keating, Todd och Charlie.
 

Vi har kommit till Charlies avgörande beslut.

Knox, Todd, Charlie, Pitts och Meeks sitter uppkrupna bland väskorna på vinden. Knox torkar sig i ögonvrån. Charlie tänder en cigarett och vänder sig till Meeks.

You told him about this meeting?

Twice, svarar Meeks.

That's it, guys, säger Charlie. We're all fried.

How do you mean? undrar Pitts och vänder sig mot Charlie.

Cameron's a fink.
 

He's in Nolan's office right now finking, fortsätter Charlie.

About what?

The club, Pittsie. Think about it. The board of directos, the trustees and Mr Nolan. Do you think for one moment they're gonna let this thing just blow over?
 

Pitts spelar här rollen som dumbomen så att Charlie får en anledning att förklara för oss tittare vad det hela handlar om. Det är ett smart sätt att få ut bakgrundsinformation till tittarna/ läsarna utan att det känns konstlat. Låt en personer spela en dumbom så att dina karaktärer får en anledning att förklara sig.

Schools go down because of things llike this. They need a scapegoat. Han tittar på de andra killarna.
 

Charlie tar ett bloss från cigaretten. De andra sitter tysta när någon går i dörren.

Snabbt släcker alla sina cigaretter.

Lampan tänds och någon stiger in i rummet. Knox och Todd tittar förskräckt åt det håll stegen kommer ifrån.

What's goin' on, guys? säger Cameron och uppenbarar sig i vindsrummet.
 

Charlie reser sig från sin plats och slänger bort cigaretten.

You finked, didn't you, Cameron?

Finked? i don't know what the hell you're talking about.

You told Nolan everything about the club is what I'm talking about.
 

Look, in case you hadn't heard, Dalton, there's something called an honour code at this school, all right.
 

If a teacherasks you a question, you tell the truth or you're expelled.

You little punk! Charlie kastar sig mot Cameron.

Charlie! Knox och Meeks tar tag i Charlie.

He's a rat!
 

He's in it up to his eyes, so he ratted to save himself.

Don't touch him, Charlie. You do and you're out.

I'm out anyway! skriker Charlie.

You don't know that, not yet, svarar Knox.

He's right, there, Charlie. Cameron pekar finger mot Charlie. And if you guys are smart, you will do exactly what I did and cooperate.
 

Killarna släpper Charlie som rättar till kavajen och blänger surt mot Cameron.
 

They're not after us, säger Cameron. We're the victims. Us and Neil.
 

What's that mean? Who are they after? frågar Charlie.

Why, Mr Keating, of course. The captain himself. Cameron gör citattecken med fingrarna runt ordet himself.
 

I mean, you guys didn't really think he could avoid responsibility, did you?

Charlie blinkar som att han inte tror på vad han hör.

Mr Keating responsible for Neil? Is that what they're saying?
 

Well, who else do you think, dum ass? The administration? Mr Perry? Mr Keating put us up to all this crap, didn't he?
 

Todd flämtar till. Skakar på huvudet.

If it wasn't for Mr Keating, Neil would be cosied up in his room right now ... fortsätter Cameron. Studying his chemistry and dreaming of being called doctor.

That is not true, Cameron, skriker Todd och kastar sig fram. You know that.

Cameron tittar förvånat på Todd.

He didn't put us up to anything. Neil loved acting.
 

Believe what you want, but I say let Keating fry, svarar Cameron och betonar varje stavelse i let Keating fry.
 

Charlie vänder sig om och tittar på Todd.

I mean, fortsätter Cameron, why ruin our lives?

Charlie springer springer fram och måttar ett slag rakt mot Cameron.
 

Charlie.
Charlie.
Charlie.
Charlie!

Killarna drar tillbaka Charlie.

Cameron har ramlat ihop över några väskor.

Han blöder ymnigt från näsan.

Cameron tittar på blodet, drar djupa andetag och vänder blicken mot Charlie.

You just signed your expulsion papers, Nuwanda.
 

They know everything anyway.

Knox och Meeks, Pitts och Todd tittar på Cameron.

You can't save Keating, fortsätter Cameron, but you can save yourselves.
 

Knox sluter ögonen. Pitts låter blicken förvirra sig bort. Meeks öppnar munnen. Todd andas ytligt och sänker blicken. Charlie står med ryggen till.

I den här scenen har vi fått se Charlies avgörande beslut att stå upp för Mr Keating och slå tjallaren på käften, trots att han vet att det kan leda till relegering.

Samtidigt är det en klimaxscen där allting sätts på sin spets. Det finns ett sista hinder som måste övervinnas, ofta en jakt eller strid där den skyldiga avslöjas. Fienden besegras slutgiltigt, men kräver som sagt ofta ett offer.

I den här scenen avslöjas Cameron som den onda antagonisten - personen som tjallar på såväl sina vänner som på Döda Poeters Sällskap. Han är inte alltigenom ond, det enda han vill är att rädda sin skolgång och han råder sina vänner att vara smarta och offra Mr Keating för att de själva ska få gå kvar.

I klimax kastas det ofta in en sista knorr och så sker även här. Såväl killarna som läsarna överaskas av att det är Mr Keating som pekas ut som den skyldiga, medan Neils far går fri från ansvar. Det är en orättvisa som får känslorna att svalla hos både killarna som hos publiken.

Det är ett sista hinder som måste övervinnas och Charlie bestämmer sig för att strida. Han slår Cameron och förseglar därmed sitt öde. Och samtidigt blir han hela publikens hjälte.

Frågan är hur det ska gå för Mr Keating och killarna. Är det här slutet för Döda Poeters Sällskap eller finns det hopp?

Om det ska jag prata om i nästa blogginlägg om Döda Poeters Sällskap. 

Kram Pia

Läs de andra delarna av denna bloggserie:
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap?
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 2
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 3
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 4
Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 6