Pias skrivtips: Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 3

Vi närmar oss Pinch Point 1 i min genomgång av vad vi kan lära oss av Döda Poeters Sällskap.

I de första två delarna har jag gått igenom saker som karaktärer, arketyper, roller, handling, tema, idé, miljö, symbolik och så har jag avklarat första akten och halva andra akten i min genomgång av den klassiska strukturen.

Att använda ett exempel, så som jag gör här med Döda Poeters Sällskap, är ett ypperligt sätt att illustrera de här delarna så det blir begripligt.

För dig som missat de två andra delarna i min bloggserie så hittar du dem här:

1. Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap?
2. Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap, del 2

Men idag ska vi alltså börja med Pinch Point.

Ja, vad är egentligen en Pinch Point?

Det är inte lätt att hålla isär alla begrepp så jag börjar med att bena upp skillnaden mellan Pinch Point och Plot Point. Och för att det ska bli tydligt vad jag menar kastar jag in min strukturmodell igen.
 

1. Öppningsscenen
2. Kroken, etablera hjälten
3. Katalysatorn
4. Detbatt, tvivel
5. Plot Point 1
6. Reaktion, livet leker
7. Pinch Point 1
8. Misslyckande eller framgång
9. Mittpunkten, genombrottet
10. Handling, utmaning
11. Pinch Point 2
12. Allt hopp är ute
13. Plot Point 2
14. Det avgörande beslutet
15. Klimax
16. Upplösning, säcken knyts ihop
17. Slutscenen

Det är lätt att blanda ihop Pinch Point med Plot Point. Jag vet att det är förvirrande med dessa alltför lika uttryck och jag ber om ursäkt för det. Jag anammade begreppen när jag läste de amerikanska böckerna om struktur. På svenska kan man säga att pinch point är hinder och plot point är vändpunkter.
 

• Pinch Point = Hinder. Ett hinder är något som står mellan karaktären och dess mål. För att nå målet måste karaktären ta sig över hindret. En Pinch Point är ett sådant hinder som måste övervinnas. Men syftet med en Pinch Point är inte att karaktären ska lyckas ta sig över hindret. Nej, nej. Det handlar istället om att karaktären och läsarna får en vetskap om att det finns ett hinder och vad detta hinder består av. Oftast är en Pinch Point ett fysiskt möte med den antagonistiska kraften, där läsarna får vara med och själva tolka in vad motståndet består av. 
• Plot Point =  Vändpunkt. En vändpunkt inträffar när karaktären lyckats ta sig över hindret. Jippi - jag har lyckats! Öhhh ... inte. För så är det faktiskt. Karaktären tar sig över hindret men inser att det inte är tillräckligt för att nå målet. Antingen räckte inte insatsen hela vägen eller så var själva målet galet från början. I vändpunkten inser karaktären att målet är felaktigt och måste justeras, alternativt att vägen dit inte är vad karaktären tidigare trott. Syftet med en Plot Point är alltså att vända berättelsen i en annan riktning. 

I de amerikanska skrivarhandböckerna om struktur pratar man normalt om Pinch Point 1 och Pinch Point 2 och de inträffar i punkt 7 och 11 i min strukturmodell ovan, eller runt 37,5% respektive runt 62,5% in i berättelsen.

Men faktum är att även punkt 3 och punkt 15 räknas som pinch point-tillfällen.

Punkt 3 har vi redan gått igenom - det är den del av manuset som jag kallar för katalysatorn. I exemplet med Döda Poeters Sällskap är det svårt att se någon antagonistisk kraft. Här handlade det snarare om att få huvudkaraktärerna att vakna upp och börja fundera på det stora äventyret.

Men fundera ett steg längre - Pinch Point innebär ett hinder som måste övervinnas för att huvudkaraktärerna ska nå sina mål. I den här delen av filmen var målen fortfarande luddiga för både tittarna och huvudkaraktärerna själva, men faktum kvarstår att engelskaläraren Mr Keating erbjuder killarna en lösning för hur de ska nå sina mål - bara de tar sig över det första hindret som innebär att de ska anamma hans idéer. 

Det är vagt. Jag erkänner. Snudd på en efterkonstruktion. Ja, ja - jag vet. Men det första Pinch Point-tillfället ska vara vagt. Det är därför jag illustrerat punkt 3 i min strukturmodell ovan som ett hinder som döljs bakom ett luddigt moln. Varken läsarna eller huvudkaraktärerna ska vara medvetna om att det handlar om ett motstånd. Det ska bara anas.

Det är därför som punkt 7 i min modell ovan är det som kallas för Pinch Point 1 enligt de amerikanska strukturböckerna. Det är först nu som läsarna får möta den antagonistiska kraften på riktigt. Och helst ska det vara live. Läsarna ska få se den onda motståndaren in action och inte behöva höra talas om problemet via någon karaktär i boken.

Det är här som läsarna för första gången inser vilket hindret är som huvudkaraktären måste ta sig över för att nå målet. 

Punkt 11 är precis som punkt 7 ett sådant "riktigt" Pinch Point-tillfälle när läsarna får möta den antagonistiska kraften live. Därav kallas den för Pinch Point 2.

Punkt 15 är vad som kallas för klimax. Det här är den sista striden innan upplösningen och då det mesta ramlar på plats. Det brukar oftast innebära att karaktärerna och den antagonistiska kraften möts i ett sista slag. Därför är detta också en Pinch Point.

Men till skillnad från övriga Pinch Point-tillfällen lyckas här huvudkaraktären övervinna motståndet, hen kravlar sig över hindret och stapplar slutligen in i mål. Under förtsättning att det är en sådan bok eller film där huvudkaraktären når sitt mål vill säga.

Kort och gott kan vi dock säga att det normalt finns fyra Pinch Point-tillfällen i en film eller en bok som följer den klassiska strukturen.

Om du tittar på min strukturmodell ovan så ser du att jag ritat hindren som klassiska hästhinder. Ser du att det första hindret har en ribba, nästa har två, det tredje har tre och den fjärde har fyra? Det är för att visa att hindret hela tiden blir svårare och svårare. Du ska nämligen inte kasta in nya hinder utan trappa upp dem du redan har. Det är det som kallas för konfliktupptrappning.
 

I de amerikanska skrivarhandböckerna pratar man även om Plot Point 1 och Plot Point 2. Men precis som i fallet med Pinch Point så finns det fler än dessa två.

Jag påstår nämligen att även mittpunkten är en Plot Point.

Definitionen på en Plot Point är en vändpunkt. Här sker något som kastar om berättelsen och just så är det med mittpunkten.

Enda skälet till att mittpunkten inte benämns som en Plot Point är att Syd Fields - som var en av de första i modern tid att beskriva den klassiska modellen - missade att det fanns en mittpunkt. Det var något han kom på först i senare upplagor av boken Screenwriting. Därefter har fenomenet beskrivits väldigt väl av bl.a. John Yorke i hans bok Into the woods. Och läser man John Yorkes bok - vilket jag varmt kan rekommendera att du gör - står det tydligt att mittpunkten är en vändpunkt. 

Så vi har alltså tre tydliga vändpunkter i ett manus som följer den klassiska strukturen. Dessa är vad jag kallar för 5, 9 och 13 i min strukturmodell ovan.

Som du ser har jag illustrerat dem med tjusiga kolonner och på toppen har jag placerat en vågskål som tippar över åt höger för att visa på framåtdriften i berättelsen. Vid dessa tre tillfällen sker en tydlig förändring i manuset och de är därför extra viktiga.

Plot Point visar också att det skett ett aktbyte. Vändpunkterna sker nämligen i övergången från en akt till en annan.
 

Eftersom Plot Point visar på ett aktbyte och även mittpunkten är en Plot Point, så envisas jag med att påstå att den klassiska strukturen har fyra akter och inte tre som det står i de flesta handböcker om struktur.

Skälet till att det blev tre akter en gång i tiden - och inte fyra - är att Syd Fields missade mittpunkten och därför bara hade tre akter i sin grundläggande modell. När han sedan upptäckte mittpunkten - som naturligtvis funnits där hela tiden men som han missat att beskriva - så gjorde han en efterkonstruktion och delade upp mellanakten i två delar. Därför heter akterna i Syd Fields modell 1, 2a, 2b samt 3.

De flesta författare av skrivarhandböcker har valt att fortsätta påstå att den klassiska modellen består av tre akter, varav den mittersta är dubbel så lång som de andra och dessutom kan delas in i två delar. 

Löjligt!

Låt oss kalla akterna för vad det är:

• Akt 1
• Akt 2
• Akt 3
• Akt 4

Enligt den klassiska strukturen finns det alltså en Pinch Point i mitten av varje akt och en Plot Point i aktbytena mellan varje akt.

Om ett manus har fyra akter så får vi alltså fyra Pinch Point-tillfällen och tre Plot Point-tillfällen.
 

Men måste det vara fyra akter enligt den klassiska strukturen?

Nej, faktiskt inte. Även om man sällan läser skrivhandböcker som visar på något annat så är det faktiskt fritt fram som författare att ha så många akter man vill.

Och tänker du efter så inser du att det också sker.

En vanlig novell har sällan fyra akter. Det finns inte utrymme för så många akter i en novell även om man trycker ihop akterna och gör dem jättekorta. I en novell finns sällan utrymme för mer än en vändpunkt och vi har därför bara en eller två akter.

På samma sätt kan du ha mer än fyra akter. Har du många viktiga vändpunkter i din bok så är det rätt troligt att fyra akter är för lite för att berätta din historia. Låt dig då inte begränsas av formen utan anpassa den efter dina behov och lägg till så många akter du behöver.

Men hur är det då med Döda Poeters Sällskap? Följer den min fyraktare eller ...? 

Ja, det återstår att se.
 

Nu återgår vi till filmen.

Livet leker för Neil Perry, Todd Anderson, Knox Overstreet, Charlie Dalton, Richard Cameron, Gerard Pitts och Stephen Meeks - som killarna heter som återuppstartat Döda Poeters Sällskap.

De är i full gång att utforska sin nya värld som presenterats för dem i Plot Point 1 - alltså den nya världen i form av föreningen Döda Poeters Sällskap och tanken att ta tillvara på dagen.

Men som jag skrev i mitt förra blogginlägg om Döda Poeters Sällskap blir det varken en film eller en bok om allt är perfekt. Det måste ju finnas smolk i glädjebägaren för att det ska bli intressant.

I Pinch Point 1 börjar det gå upp för dina läsare och dina huvudkaraktärer att livet inte bara är en lek. Det är nämligen här smolket kommer in som en påminnelse till läsaren att det finns problem.

Likaså är det i filmen Döda Poeters Sällskap.
 

Let's have a party tonight, spelar musiken i bakgrunden medan Todd Anderson sitter i sängen och skriver för fullt på sin dikt som han måste framföra inför klassen. 

I never kissed a bear
I never kissed a goose
But I can shake a chicken
in the middle of the room

Todd skriver och suddar, skriver och suddar. Bollar av ihopskrynklade diktförsök ligger runt honom i sängen. Även om musiken är positiv och indikerar att livet leker så ser det knappast ut som om livet leker för Todd. Han kämpar verkligen med sin dikt.

Let's have a party, spelar musiken när dörren går upp.

Todd tittar upp från sängen och vänder ned blocket i knät.
 

Neil rusar in i rummet och kastar skrattande fram ett pappersark till Todd.

I found it! 

You found what? undrar Todd och tar emot pappersarket.
 

What I want to do right now. What's really, really inside of me, säger Neil.

Kameran fokuserar på papperet i Todds knä.

A Midsummer Night's Dream? undrar Todd förvånat.

That is it, svarar Neil glatt.

What is that?
 

It's a play, dummy.

I know that. I ... Wh-wh-what does it have to do with you? stammar Todd.

Right. They're puttin it on at Henley Hall. Open tryouts. Open tryouts!

Yes, so?

So ... Neil reser sig upp och ställer sig i sängen.

I'm gonna act.
 

Kameran fokuserar på Todd som brister ut i ett stort leende. 

Kameran fokuserar åter på Neil som fått tag i en filt som han kastar över axlarna som en mantel.

Yes, yes! I'm gonna be an actor! ropar han och hoppar runt i sängen.
Ever since I can remember, I've wanted to try this.
 

Här kan man verkligen se att livet leker för Neil. Bättre än såhär kan det inte bli. Och vi tittare har äntligen fått veta vad Neils mål i filmen är - han ska bli skådespelare.

Vi får även veta varför det är så viktigt för honom. Han har nämligen velat prova på skådespeleri så länge han kan minnas.

I even tried to go to summer stock auditions last year, förklarar Neil för Todd. But, of course, my father wouldn't let me. For the first time in my whole life, I know what I want to do.

Neil böjer sig ned mot Todds skrivbord och plockar upp en bunt med papperark.

And, for the first time, I'm gonna do it wheter my father wants me to or not!

Han kastar pappersarken mot Todd som skrattar.
 

För första gången i hela mitt liv vet jag vad jag vill göra, säger Neil. Det är ett oerhört starkt mål. Som tittare förstår man att det är oerhört viktigt för honom.

Så viktigt att han är villig att göra i princip vad som helst för att nå det - som att gå emot sin far för första gången i hela sitt liv.

Det är så du ska tänka med mål i din berättelse. Gör dem viktiga för dina huvudpersoner så kommer du få läsarna med dig. Dina karaktärer får inte ge upp så fort något går dem emot.

Det här målet hade aldrig blivit verkligt för Neil om det inte varit för den resa som redan satts igång i hans inre tack vare katalysatorn engelskaläraren Mr John Keating placerade i katalysatorscenen - pelare 3 i min raka strukturmodell som du kanske minns.

Som jag skrev i förra blogginlägget om Döda Poeters Sällskap är det oerhört viktigt att huvudhandlingen och bihandlingarna tangerar vid någon punkt och här är det uppenbart. Det är huvudhandlingen som triggar igång bihandlingen - nämligen att Neil vill bli skådespelare.
 

Carpe diem! skriker Neil och hoppar ned i Todds säng.

Japp, man kan verkligen säga att katalysatorn verkat rejält. Neil har tagit till sig Mr Keatings idéer om att fånga dagen och anammar dem nu på sitt eget liv. 

Neil, Neil, hold on a minute, protesterar Todd.
 

How are you gonna be in a play if your father won't let you?

Och här anar vi den antagonistiska kraften. Den som står mellan Neil och hans mål att bli skådespelare.

Jag sa inledningsvis till detta blogginlägg att man i Pinch Point 1 bör se den antagonistiska kraften live. Det gör vi inte i den här scenen. Här är det bara en tanke som formas i Todds huvud. Men den fungerar likväl som en påminnelse till oss tittare att det finns ett hinder som Neil måste överkomma för att nå sitt mål. 

Vi har ju faktiskt träffat Neils far, Mr Perry, tidigare i filmen. Kommer du ihåg den där inledande scenen när Neils far kommer in i studentrummet och säger till Neil att han tagit bort honom från skolans årsbok? Neil prosterar och fadern drar med honom ut i korridoren och skäller ut honom.

Den scenen är en Pinch Point i sin uppbyggnad, men då den kom så tidigt in i filmen fungerade den snarare som en krok som hakade fast tittarna att vilja veta mer.

Med tanke på att vi redan sett Mr Perry in action så räcker det med att Todd upprepar det vi redan vet för att vi ska få en känsla för den antagonistiska kraften. Aha, tänker vi, just det ja - Neils far. Ja, han var en rätt sträng man. Det blir inte lätt att vinna över honom.

Syftet med en Pinch Point är att påminna läsarna om vad hindret består i och att det finns kvar och måste övervinnas för att huvudkarkatären ska nå sitt mål. Ja med det i åtanke fungerar den här scenen fint som en Pinch Point.

Neil hoppar ned på golvet.
First I gotta get the part. Then I can worry about that. Neil vänder sig mot fönstret.

Yeah, but won't he kill you if he finds out you went to an audition and didn't even tell him?
 

No, no, no. no. Neil lyfter armen mot Todd. As far as I'm concerned, he won't have to know about any of this.

Well, that's impossible, protesterar Todd.

Bullshit! Nothing's impossible, försvarar sig Neil.

Uppenbarligen har Todd rollen som en omvänd mentor i den här scenen. Jag skulle säga att han har rollen som herald - budbäraren. Jag skrev om de olika arketyperna i första delen i min bloggserie Vad kan vi lära oss av Döda Poeters Sällskap?.

Herald, eller budbäraren som det blir på svenska, finns där för att utmana huvudkaraktären och signalerar ofta en annalkande förändring, skriver Christopher Vogler i sin bok The writer's journey. I det här fallet är syftet att påminna tittarna om vilket hinder Neil måste ta sig över för att nå sitt mål.

Well, why don't you just call him and ask him? And m-maybe he'll say yes, stammar Todd.

That's a laugh!

Uppenbarligen vet även Neil vad som gäller när det kommer till fadern. Tom Perry skulla aldrig tillåta sin son att ställa upp i en pjäs.

Neil kastar av sig fillten.
If I don't ask him, at least I wont be disobeying him.

Yeah, but if he said ... Todd är på väg upp ur sängen.

Jesus, Todd! Whose side are you on? Neil vänder sig mot Todd som tittar bort.
 

Neil tar tillbaka papperet med pjäsen och slår sig ned i på elementet vid fönstret. 

I mean, I haven't even gotten the part yet. Can't I even en-enjoy the idea for a little while?
 

Todd ser ångerfull ut.

Neil lägger upp benen på elementet. Todd plockar upp pennan och sitt kollegieblock och kryper upp i sängen igen.

You're coming to the meeting this afternoon? undrar Neil och försöker bryta isen.

I don't know. Maybe.

Neil ilsknar till.
Nothing Mr Keating has to say means shit to you, does it, Todd?
 

W-What is that supposed to mean? Todd slår ut med händerna.

You're in the club! Neil reser sig upp. Being in the club means being stirred up by things. You look about as stirred up as a cesspool. Neil pekar på Todd.

S... You want me out? stammar Todd.

No! I want you in! But being in means you gotta do something, nog just say you're in.

Well, listen, Neil, I, I appreciate this concern, but I-I'm not like you. All right? You, you ... You say things and people listen. Uh, I'm, I'm not like that.
 

Don't you think you could be?

No! I ... I, I don't know, but that's not the point. The point is that there's nothing you can do about it, so you can just butt out. I can take care of myself just fine. All right?

Neil stirrar på Todd.
No.

What do you mean "no"?

Neil ler.
No.

Det här är en påminnelse om Todds stora hinder. Han har hela sitt liv tagit hand om sig själv genom att dölja hur usel han är jämfört med sin äldre bror. Todds mål är att ingen ska få reda på hur värdelös han är.

Men det vill inte Neil acceptera. Neil är härmed ett exempel på Todds antagonistiska kraft - den som försöker tvinga Todd att göra saker han inte vill så att hela fasaden riskerar att rasa.

Det är rätt svårt att påvisa en antagonistisk kraft i en film när det inte finns en fysisk antagonist i form av en elak person eller en antagonistisk kraft i form av en miljökatarstrof eller liknande. Att ha ett inre tvivel och rädsla för att göra fel är verkligen inte lätt att illustrera på en film. Framför allt inte när man i Pinch Point 1 helst ska visa den antagonistiska kraften live så att läsarna själva får dra sina slutsatser.

Så utifrån de förutsättningarna tycker jag att manusförfattaren, producenten och skådespelarna lyckades bra.

Todd påpekade att fadern inte skulle låta Neil spela teater när vi kommit 44 minuter in i filmen. Nu har det gått 46 minuter. Om man ska följa Hollywoods krav på exakthet så ska Pinch Point 1 ske 45 minuter in i filmen. Då Pinch Point kan vara allt från ett ord till flera scener så måste jag säga att manuset följer den klassiska modellen strikt.

Åtminstone när det kommer till Todd och Neil. Vi har ju fler huvudpersoner att ta hänsyn till.
 

I nästa scen rycker Neil åt sig Todds kollegieblock med dikten och rusar upp i sängen.

Give me ... Neil. Neil, give that back, säger Todd och hoppar efter.

We are dreaming of a ... läser Neil från blocket och hoppar över till Todds säng med Todd strax efter sig.
 

Poetry! utropar Neil. I'm being chased by Walt Whitman!

Todd hinner ikapp Neil och försöker ta ifrån honom blocket. Men Neil sliter sig loss och springer vidare till sin säng igen.

Todd är strax bakom honom och får tag i blocket.

Okay, okay, säger Neil och släpper.
 

Dörren flyger upp och Cameron kommer in. Från andra sidan korridoren ser man Charlie komma efter med en trumma under armen.

What are you guys doing? 
I'm sure ... You see this chemistry ...

Neil snappar åt sig Camerons bok och hoppar upp i Todds säng.

Hey, give me ... Neil, give me ... Cameron hoppar efter Neil i sängen. Don't be immature. Come on. I need my ... Give it to me! Give it to me! Charlie, help me.
 

Charlie kommer in i rummet.

Neil kastar Camerons bok till Todd som tar emot den. 

Fler killar kommer in i rummet. Nu är även Charlie uppe i sängen med en bongotrumma och Pitts har en flöjt i munnen. En stor hög med killar står i dörröppningen och tittar på.

Hur jobbigt den antagonistiska kraften än är så leker livet fortfarande. Precis som i första akten går de olika delarna in i varandra som fingrar som flätas samman.

Men hur var det då med Charlie och Knox? Ska vi även få se deras antagonistiska krafter?
 

I nästa scen ser vi Knox kasta sig upp på en cykel och fara iväg. Han vänder sig om flera gånger innan han cyklar ut genom grinden till skolan. Uppenbarligen gör han något han inte får.

Knox är alltså på gång att bryta mot skolans regler.

Kameran visar vackra höstbilder där Knox cyklar med stengärdsgård och ängar bakom sig. Han genar över gräsmattan och skrämmer upp en stor skock med Canadagäss som lyfter mot himlen. Alla dessa vackra scener finns där för att sätta en känsla hos läsarna.
 

 I nästa scen får vi se gamla 50-talsbilar köra förbi med en ungdomsorkester på flaket.
 

Bilarna kör in på en parkering där vi hittar Knox som står inklämd mellan några bilar och ser sig omkring. 

Knox sätter på sig glasögonen igen och cyklar försiktigt vidare.

Kameran fokuserar på en buss där en kille i fotbollskläder och en hjäm med horn går över busstaket. Nedanför står ett stort gäng med fotbollskillar och dansar. Kameran sveper vidare och visar några cheerleader-tjejer i samma färger på kläderna som fotbollskillarna.

Knox cyklar vidare och spanar mellan bilarna. Han stannar till och kliver av cykeln. Åter igen tar han av sig glasögon. Så stirrar han.
 

Kameran vänder om åt det håll Knox stirrar och vi får se Chris i cheerleaderdräkt som dansar med de andra tjejerna.

Aha, nu vet vi vad Knox är ute efter. Han vill träffa Chris - tjejen han blev förälskad i tidigare i filmen.
 

Knox tittar betagen på Chris. Han sätter på sig glasögonen igen, redo att närma sig henne.

Men just då kommer Chris pojkvän - den populära fotbollsspelaren Chet Danburry - förbi och lägger armen om Chris.

Okay, everybody on the bus, säger någon och Chris följer efter Chet mot bussen. Lets go, boys.
 

Knox sjunker ihop där han står och suckar ljudligt.
 

För att göra saken ännu värre hoppar Chris upp i famnen på Chet.

Come on, let's go.
On the bus, boys.
Now!

Knox vänder uppgivet cykeln om och cyklar därifrån.

Det här är verkligen en Pinch Point enligt konstens alla regler. Här har vi fått se den antagonistiska kraften live och in action. Tittarna har själva fått se hur kärleksfulla Chris och Chet är mot varandra. Det gör att vi förstår hur svårt det blir för Knox att övervinna hindret och nå sitt mål att få tjejen. 

Syftet med en Pinch Point är att få läsarna att förstå vad hindret går ut på. Det räcker faktiskt med såhär lite för att visa läsarna på den antagonistiska kraften. Svårare än så behöver det inte vara. Men det är samtidigt en oerhörd skillnad på att höra talas om den antagonistiska kraften som att se den live in action som i den här scenen. Läsarna vill dra sina egna slutsatser.

Vi har kommit 48 minuter, eller 40% in i filmen. När man har flera huvudpersoner med olika mål, som i Döda Poeters Sällskap, är det omöjligt att låta deras resor ske exakt samtidigt. Därför blir det en förskjutning när saker och ting sker. Knox Pinch Point kommer således lite senare än Neil och Todds. 

Men än så länge följer vi Hollywoods regler enligt skolboken.
 

I nästa scen ser vi engelskaläraren Mr John Keating bära på en säck med bollar medan eleverna travar efter iklädda idrottskläder.

Now, devotees may argue that one sport or game is inherently better than another, säger Keating, For me, sport is actually a chance for us to have other human beings push us to excel.

Mr Keating vänder sig om så att han tittar rakt mot eleverna.
I want you all to come over here and take a slip of paper and line up single file.

Mr Keating ställer ned påsen med bollar på marken och lägger upp portföljen på läktaren.
Mr Meeks, time to inherit the earth.

Meeks går fram till Keating som ger honom en papperslapp.

Mr Pitts, rise above your name, säger Keating och ger en lapp till Pitts.

I want you to hande these out to the boys, one apice. Keatings ger blocket med papperslappar till en kille som står i närheten.
 

I nästa scen står killarna uppradade i en lång rad med Pitts i täten. Han tittar ifrågasättande på lappen han håller i handen.

You know what to do, Pitts, ropar Keating.

Pitts tittar på lappen och skakar på huvudet.
Oh, to struggle against great odds. To meet enemies undaunted.

Sounds to me like you're daunted, fnyser Keating. Say it again like you're undaunted.

Pitts läser på lappen igen och lägger mer kraft bakom orden.
Oh, to struggle against great odds. To meet enemies undaunted.

Now go on, ropar Keating och Pitts sparkar till bollen allt vad han orkar.

Yes! ropar Keating. Next.
 

En av killarna i klassen agerar bollkalle och lägger fram en ny boll.

To be sailor of the world, bound for all ports. Nästa man på tur sparkar i väg bollen.

Next. Louder, skriker Keating.

Oh, I live to be the ruler of life, not a slave, läser en kille med röd tröja och kickar iväg bollen.

To mount the scaffolds. To advance to the muzzles of guns with perfect nohcnalance, läser nästa.

Vi får se Keating sätta på en LP-skiva. Inte för att jag sett honom bära vare sig skivspelare eller sladdvinda, men det kan ju någon av killarna ha burit med sig.
 

Meeks står på tur. Han tvekar och vänder sig om när han hör musiken börja spela.

Come on, Meeks! ropar Keating. Listen to the music.

To dance, clap hands, börjar Meeks, exalt, shout, skip, roll on, float on.
 

Yes! ropar Keating och Meeks springer fram mot bollen.

Näst på tur är Hopkins.
Oh, to have a life henceoforth the poem of new joys, säger han och skakar på huvudet samtidigt som han kramar papperslappen till en boll.

Oh! Boo! buar Keatings. 
 

Om du undrar vad Keatings sysslar med så kan jag berätta att det här är ett knep som används inom teaterutbildningen. Då får man öva sig på att skrika för sina fulla lungor, bara för att komma över sin scenskräck och våga ta i när man ska tala till publiken.

Come on Charlie, let it fill your soul! manar Keating.

To indeed be a god! skriker Charlie och lyfter händerna teatraliskt innan han sparkar iväg bollen av all sin kraft.
 

Charlie har verkligen anammat detta och det här tolkar jag som Charlies Pinch Point. 

Denna Pinch Point är verkligen inte tydlig - absolut inte, för Charlies antagonistiska kraft är svår att illustrera.

Vad det hela handlar om är att Charlie är sin egen antagonist. Han är sin egen motståndare. Utan att veta om det.

Charlies mål är lite luddigt, men han tänker i princip bara på tjejer. Vi kommer senare få se att han vill att tjejer ska gå på Welltons. Men det är lite oklart, för det känns många gånger som hans mål snarare är ett göra uppror i största allmänhet.

Och just detta att Charlies mål är att göra uppror är också det som sätter käppar i hjulet för honom. Vägen till målet blir vägen till hans eget fall. 

Det är svårt att illustrera något sådant. Den här scenen är ett försök att visa att Charlies övertro på sig själv är det som är hans största motståndare.

Vi har kommit 50 minuter, eller 42% in i filmen. Det kan tyckas vara lite sent för en Pinch Point enligt den klassiska strukturen, men som jag sa tidigare kan en Pinch Point vara allt från en mening till flera scener. Eftersom vi har så många huvudkaraktärer i den här filmen är det naturligt att Pinch Point varar under flera scener. Sett som helhet har scenerna med Pinch Point varat från 35% till 42% in i filmen och det är rätt centrerat runt den tidpunkt då Pinch Point bör inträffa.
 

Huvudkaraktärerna har mött den antagonistiska kraften och börjat förstå vem eller vad de har emot sig och vilka utmaningar de står inför.

Men än så länge vet de inte hur de ska agera för att nå sitt mål. Och det är inte meningen för om huvudpersonerna når sitt mål slutar berättelsen och det är alldeles för tidigt.

Mötet med antagonisten får huvudkaraktärerna att fundera, resonera, analysera, debattera, planera och omstrukturera. De gör även ett och annat - misslyckat - försök att agera.

Just misslyckande är viktigt i denna del av berättelsen eftersom berättelsen annars är över och det vill vi ju inte.

Men ibland händer det faktiskt att en karaktär lyckas i den här delen i en bok. Det är i så fall högst tillfälligt, för annars har vi inget kvar att berätta. Men när den här delen av boken är positiv för en karaktär brukar det innebära att hen i slutändan misslyckas totalt med att nå sitt mål.

Det är därför intressant att hålla ett öga på den här delen av berättelsen:

• Misslyckas karaktärerna här = Då når de troligen sitt mål och boken slutar lyckligt.
• Lyckas karaktärerna här = Då misslyckas de troligen med att nå sitt mål och boken slutar olyckligt.

Hur är det då med Döda Poeters Sällskap - ser vi något misslyckande här, eller kanske rent av en framgång? 
 

Charlie! ropar en sprudlande Neil när han springer genom korridoren. I got the part!

Neil har uppenbarligen lyckats nå en delseger och tagit sig över det första hindret i sitt mål att bli skådespelare: Han har fått en roll i teaterföreställningen.

I'm gonna play Puck! I'm gonna play Puck! ropar han själaglad.
 

What did he say? säger en förvånad Meeks som står i dörren till sitt studentrum.
Puck? Yes.

That's the main part, säger Neil till Todd som kommit ut från sitt och Neils studentrum.

Great, Neil, svarar Todd.

Neil springer fram till Cameron och Charlie som kommit ut från sitt rum.
Charlie, I got it!

Congratulations.

Good for you, Neil. Good for you.
 

Som ni märker är det inte mycket till misslyckande i den här scenen. Neil är på topp - allt går hans väg. Han har fått en roll i pjäsen och är överlycklig.

Vad betyder det för slutet? Betyder det att Neil inte kommer nå sitt mål att bli skådespelare?
 

Mittpunkten är en Plot Point, alltså en vändpunkt. Vi har nått mitten av boken eller filmen och närmar oss slutet av akt 2 och början av akt 3. 

Mittpunkten är berättelsens genombrott. Här tillkomer information som förändrar huvudpersonens och läsarnas förståelse för vad som är på gång. Huvudkaraktären inser något eller fattar ett beslut som gör att det inte finns någon återvändo.

Härifrån kan huvudpersonen aldrig gå tillbaka till hur det var i början - det finns bara en väg och det är framåt. Åtminstone är huvudpersonen övertygad om att det är så. Det är en så kallad Point of no return.

Begreppet kommer från flygindustrin där Point of no return är tidpunkten då ett flygplan inte har tillräckligt med bränsle för att kunna ta sig tillbaka till startpunkten utan måste flyga vidare till nästa flygplats. Det finns alltså ingen återvändo.

Mittpunkten är det första riktiga uppvaknandet för hjälten. Det är mer som står på spel än vad huvudkaraktären trott. Allt är inte så enkelt som det verkade.

Håll därför utkik efter en händelse som är ett genombrott av något slag och som sker ungefär i mitten av berättelsen. Det är nämligen din mittpunkt.
 

Vi fortsätter med Neil som fått rollen som Puck i en Midsommarnattsdrum. Neil vänder sig om och går in i sitt rum tillsammans med Todd. Neil kastar sig ned vid skrivbordet.

Okay, okay, okay, okay.

Todd slår sig ned i hans säng bredvid honom. Man ser nu att det står en skrivmaskin på Neils skrivbord.

Neil. how are you gonna do this? undrar Todd.

They need a letter of permission from my father and mr Nolan, svarar Neil och börjar slå på tangenterna till skrivmaskinen.

Todd ser skeptisk ut.
You're not gonna write it.

Oh, yes, I am, svarar Neil och nickar.

Oh, Neil - Neil, you're crazy, prostesterar Todd.

Neil bara skrattar.
Okay. "I am writing to you on behalf of ...." Neil tittar på Todd och nickar. "... my son Neil Perry."

Han stampar fötterna flera gånger i golvet.
This is great.

Den här scenen kommer i samma andetag som den händelse jag anser är Neils misslyckande eller framgång. Det kan tyckas som att de här två delarna sker rätt snabbt inpå varandra, men så kan det vara i ett manus. Delarna behöver inte komma med exakt 12,5% mellanrum. Faktum är att de SKA haka i varandra. Ibland är de längre, ibland är de kortare. Det kan vara allt från flera kapitel till en rad i en bok.

Att jag anser att det här är Neils mittpunkt är för att han tar ett beslut som han inte kan backa ifrån - när han väl skickat iväg det där brevet till mr Nolan är det försent och han kommer för alltid ha ljugit för sin far. Det är en point of no return för Neil. Dessutom är det ett genombrott i hans strävan efter målet att bli skådespelare. Han har fått sin första roll och nu tar han beslutet att följa din dröm även om han vet att pappan inte skulle godkänna det.

När jag såg filmen reagerade jag tydligt på den här scenen och tänkte att det är Neils mittpunkt. När man tänker så i en film eller i en bok så är det oftast så. 

Vi har dock bara kommit 51 minuter, eller 42% in i filmen, och mittpunkten brukar i Hollywoodfilmer hamna i mitten av filmen. Men som jag sa tidigare kan en mittpunkt vara allt från en rad till flera scener. I den här filmen har vi inte en huvudperson, utan fem, och mittpunkterna för dem inträffar vid olika tillfällen. 

Men nu händer något i filmen: De olika personernas resor separeras och istället för att följa dem i en klump måste vi följa varje person var för sig.

Hur går det till?

Följ med får du se.
 

Nu händer något med filmen som gör att Döda Poeters Sällskap inte riktigt följer Hollywoodstrukturen för den klassiska modellen - vi hoppar nämligen tillbaka till misslyckande eller framgång.

Och så kommer det vara i filmen från och med nu. Tidigare följdes de fem huvudpersonerna åt, men nu separeras deras individuella dramturgirska kurvor.

Och det är egentligen inget fel i att göra så i ett manus. Jag sa tidigare att de olika delarna SKA haka in i varandra. Det finns inga hundraprocent skarpa gränser mellan de olika händelserna i ett manus och du är fri att anpassa den klassiska strukturen efter din berättelse. Faktum är att du BÖR anpassa strukturen efter din berättelse och inte berättelsen efter strukturen.

Strukturen ska hjälpa, aldrig stjälpa!
 

Det är oerhört vackert och stämningsfullt och vi får stanna i bilden i flera sekunder innan kameran istället visar skolan i dimma.
 

I nästa stund får vi se Todd gå runt på golvet och öva på sin dikt. Han ser glad ut, som om han lyckats skriva något han kan vara stolt över.
 

Han går runt, runt på golvet och läser dikten högt för sig själv men för varje varv går han lite saktare och hänger lite mer med axlarna. Tillslut stannar han med ryggen åt publiken. Han suckar och tittar upp i taket.

Det blir uppenbart för alla att han inte alls har lyckats hitta en dikt han vågar stå för. Hans försök är ett klart misslyckande.
 

To Chris, läser Knox och suckar. 

Det är måndag och Knox ska läsa sin dikt inför klassen.

Who's Chris? undrar någon.

Mmm, Chris, svarar en annan.

Charlie tittar från sin bänk längst bak i klassrummet och ler.

Knox fortsätter att läsa sin dikt:

I see a sweetness in her smile.
Bright light shines for her eyes.
But life is complete,
contentment is mine ...
Just knowint that.

Knox suckar.
Just knowing that ... Han släpper ned papperet.
She's alive. 

Han skrynklar ihop pappersarket och lämnar scenen.
 

Sorry, Captain, säger han till Mr Keating. It's stupid.

Det går uppenbarligen inget bra för Knox, eller hur. Han känner sig totalt misslyckad.

No, no, protesterar Keating, it's not stupid. It's a good effort. It touched one of the major themes: love. A major theme not only in poetry, but in life.

Knox låter sig inte uppmuntras, han sätter sig på sin plats igen. Charlie lutar sig fram och dunkar honom uppmuntrande på axeln. Men det hjälper inte för Knox har sett Chris i armarna på Chet och har ingen aning om hur han ska vinna henne. 
 

Mr Hopkins, you were laughing, säger Keating och vänder sig till Hopkins istället. You're up.

Scenen med Knox är över. Det slutade i totalt nederlag vad Knox själv anbelangar i varje fall.

Hopkins reser sig mödosamt från sin stol och ställer sig på podiet. 

The cat sant on the mat, läser han och vecklar ihop papperet. Han tittar utmanande på Mr Keating och ler åt klassen när han sätter sig vid skrivbordet igen.

Kompisen ger tummen upp och flinar.
 

Congratulations, Mr Hopkins, säger Keating. Yours is the first poem to ever have a negative score on the Pritchard scale. 

Klassen skrattar högt.

Dr Pritchard igen - ni kommer väl ihåg scenen där Keating bad eleverna riva ut sidorna med Dr Pritchards ideér om att poesi kan mätas.

We're not laughing at you, we're lauching near you. Keating går fram till Hopkins skrivbord och lägger handen på skrivbordsskivan.

I don't mind that you poem had a simple theme. Somethimes the most beautifyl poetry can be about simple things lika a cat, or a flower or rain.
 

Vi har hört Keating nämna ordet tema två gånger redan. Knox hade tema kärlek och här säger Keating att tema kan vara enkla saker som en katt, en blomma eller ett regn.

I mitt första blogginlägg om Döda Poeters Sällskap så pratar jag om temat i den här filmen och berättade att det är bra att tänka sig temat som en fråga istället för bara ett ord. Det ger mera djup om du tänker dig att temat i Döda Poeters Sällskap är en fråga i stil med:

Bör man uppmuntra unga människor att tänka själva och ifrågasätta auktoriteten?

Så när du skriver din egen bok bör du tänka dig temat som mer än bara ett ord eller en mening. Ställ upp det som en fråga som din bok ska försöka besvara. Det ger ofta ett extra djup åt berättelsen.

Läs mer om tema i mitt blogginlägg Tema, idé, koncept, premiss och intrig.
 

You see, poetry can come from anything with the stuff of revelation in it. 

Keating lutar sig närmare Hopkins.
Just don't let your poems be ordinary.

Hopkins tittar ned i bänken som att han skäms. Kanske han äntligen börjar förstå vad Keatin är ute efter?
 

I nästa scen händer något spännande. Det som är en persons mittpunkt är nämligen en annan persons framgång.

Låt mig förklara.
 

Now, who's next? undrar Keating och går fram till Todd.
Mr Anderson, so you're sitting there in agony.

Ja, du har tolkat mig rätt - vi närmar oss Todd Andersons mittpunkt - händelsen som är hans genombrott.

Spännande - eller hur?

Todd tittar upp på Mr Keating. Han ser väldigt nervös ut.

Come on, Todd, step up, säger Keating. Let's put you out of your misery.

Todd sväljer.
I, I didn't do it. Han tittar ned i bänken. I didn't write a poem.
 

Isn't that right, Todd? Isn't that your worst fear?

Ett bra tips för att få dina karaktärer allt annat än platta och endimensionella är att utsätta dem för sin värsta rädsla och se hur de tar sig ur dilemmat.

Todd kan inte bli mer misslyckad än såhär. Hans mål har ju hela tiden att dölja för alla andra hur misslyckad han är. Istället för att läsa upp en halvbra dikt så väljer han att ljuga och säga att han inte skrivit någon.

Men tvärt emot vad han räknar med leder det til att Mr Keating genomskådar honom. Och nu har han berättat för hela klassen att Todd är värdelös.

Går det att misslyckas att nå sitt mål mer än såhär? 

Nej, det här är sannerligen ett misslyckande av stora mått för stackars Todd.

Men vi skulle tala om mittpunkten nu, tänker du kanske, varför är vi då kvar i misslyckande-fasen? 

Jo, för precis som med allting annat så finns det inga exakta gränser. Scenerna går in i varandra. Det handlar inte om vattentäta skott.

Mittpunkten handlar om en insikt, ett uppvaknande, en förståelse som huvudkaraktären inte haft förrän nu - och vägen dit är alltid brokig.
 

Well, I think you're wrong. I think you have something inside of you that is worth a great deal, säger Mr Keating och går fram till tavlan.

Han fattar en krita och börjar skriva samtidigt som han läser högt:

I sound my barbaric YAWP over the rooftops of the world. W.W. Uncle Walt again.
 

Now, for those of you who don't know, a yawp is a loud cry or yell, förklarar Keating för klassen.

Now, Todd, I would like you to give us a demonstration of a barbarci "yawp", säger Keating och går fram till Todds skrivbord.

Todd blundar.

Come on, manar Keating, You can't yawp sitting down. Let's go. Come on. Up.

Mr Keating försöker få Todd att resa sig upp.
 

Yu gotta get in "yawping" stance, säger Keating och leder en motvillig Todd mot scenen.

A, a yawp, stammar Todd.

No, not jut a yawp, säger Keating. A barbaric yawp.
 

Yawp, säger Todd.

Come on, louder, kontrar Keating.

Yawp, säger Todd.

No, that's a mouse. Come on. Louder.
 

Yawp.

Oh, good God, boy, like a man! 

Yawp! Skriker Todd
 

There it is. Keating slår ut med händerna. You see, you have a barbarian in you after all.
Han klappar om Todd.

Now, you don't get away that easy. That picture of Uncle Walt up there. Keating pekar på fotografiet som hänger ovanför tavlan. What does he remind you of? Don't think. Answer. Go on.
 

A m-m-madman, stammar Todd.

What kind of madman? Don't think about it. Just answer again.

A c-crazy madman.

No, you can do better that that. Free up your mind. Use your imagination. Keating går runt Todd. Say the first thing that pops into your head, even if it's total gibberish.
 

Go on, go on.

Uh, uh, a sweaty-tothed madman, försöker Todd.

Good God, boy, säger Keating och tar ett steg tillbaka, there's a poet in you after all.
 

There, close your eyes. Close your eyes. Close 'em.

Keating sätter sin hand över Todds ögon.

Now, describe what you see.
 

Keating snurrar runt med Todd.

Uh, I, I close my eyes.
Yes?

Uh and this image floats beside me. 
A sweaty-toothed madman? undrar Keating.

A sweaty-toothed madman with a stare that pounds my brain.
Oh, that's excellent. Now, give him action. Make him do something, manar Keating.

H-His hands reach out and choke me.
That's it. Wonderful. Wonderful.

Keating släpper handen om Todds ögon.
And, and all the time he's mumbling.
What's he mumbling? 
 

M-Mumbling. "Truth, Thruth, like, lile a blanket that always leaves your feet cold." 

Keating ler och klassen fnissar. Todd tappar koncentrationen.
 

Forget them, forget them, säger Keating. Stay with the blanket. Tell me about the blanket.

Y-Y-Y ... Y-You push it, strethc it, it'll never be enough, stammar Todd.
 

You kick at it, Todd sparkar i luften, beat it, it'll never cover any of us.
 

From the moment we enter crying, to the moment we leave dying ...

Keating backar bakåt och sätter sig ned. Andaktigt väntande på slutet.
 

It will cover your face as you wail and cry and scream.

Todd är så inne i det att allting annat försvunnit bort. Han blundar och tänker inte på var han är. Han bara levererar.
 

När han öppnar ögonen igen sitter klasskamraterna tysta. Kameran fokuserar på Keating som håller andan och Neil som gapar av förvåning. 

Todd vågar sig på ett litet leende.

Keating ställer sig upp. Klassen klappar högljutt.

Don't you foget this, säger Keating och klappar om Todd.
 

Vi har kommit 55 minuter, eller 45% in i filmen, och det här är Todd Andersons mittpunkt. Händelsen innebär ett stort genombrott i hans liv. Han har insett att han inte är så misslyckad trots allt, att han faktiskt kan prestera något bra. Ingenting är sig likt efter detta - han kommer aldrig gå tillbaka till att känna sig lika misslyckad igen. Det här är en point of no return.

Samtidigt är det här engelskalärarens John Keatings misslyckande eller framgång och som du märker är det en fantastisk framgång för Keating. Han har lyckats nå igenom Todd Andersons skyddande skal och fått honom att inse att han kan.

Mr Keating nått stora framgångar med sina undervisningsmetoder. Det finns inte tillstymmelse till misslyckande i den här scenen. Betyder det att Keating kommer misslyckas att nå sitt mål i slutet av filmen?

Det återstår att se.

Märkte du att jag hoppade över Mr Keatings Pinch Point 1? Ja, det stämmer - vi har inte sett den antagonistiska kraften än och jag funderade rätt mycket på det där innan jag insåg att mr Keatings resa saknar Pinch Point 1. Det finns inget möte med den antagonistiska kraften innan vi går till Mr Keatings framgångsscen.

Om man nu inte ser händelsen där Charlie Dalton skriker "To indeed be a god!" som Mr Keatings pinch point. För saken är den att Charlie gör en icke genomtänkt handling som får snöbollen i rullning - den snöboll som tillslut knäcker såväl Mr Keating som Döda Poeters Sällskap. Och att Charlie tror att han är en gud är en föraning om vad som komma skall.

Skulle det kunna vara Mr Keatings pinch point? Nja, det känns lite långsökt. En pinch point är ett möte med den antagonstiska kraften - helst en scen där läsarna eller tittarna själva får se antagonisten. Så jag föredrar att säga att man hoppat över Mr Keatings Pinch Point 1 i den här filmen.

Och så kan det vara i ett manus - du är inte tvingad att följa den klassiska modellen slaviskt.

Att de olika personernas resor nu börjar dra ifrån varandra så de inte når mittpunkten samtidigt gör det svårt att få ihop berättelsens struktur så den stämmer exakt med den traditionella strukturen. Mittpunkten ska ju helst vara 50% in i filmen, men Todds mittpunkt inträffar 45% in i filmen.

Vet ni - det har ingen större betydelse. De där procenten är inte viktiga. Få aldrig för er att sitta och räkna ord för att få in mittpunkten exakt i mitten av er berättelse. Låt den få det utrymme den behöver.

Låt oss nu fortsätta se hur det går med de andra personerna i Döda Poeters Sällskap.
 

I nästa scen ser vi killarna spela fotboll iklädda röda tröjor med ett vitt W - troligen står det för Welton Academy. Motståndarlaget är klädda i gula västar ovanför liknande röda tröjor.

Mr Keating är klädd i vit skjorta med slips. Han sträcker händerna i vädret när ett av hans engelskaklass gör mål.
 

Killarna springer fram till Keating och lyfter upp honom i triumf.
 

De bär iväg honom i solnedgången till den bild som vi är vana att se från omslaget till Döda Poeters Sällskap.

Det här är Mr Keatings mittpunkt och på ett sätt hela filmens mittpunkt då han förkroppsligar vad Döda Poeters Sällskap står för.

Keating leds bort i triumf. Eleverna har accepterat det han försöker lära ut och älskar honom för det. Det finns ingen återvändo i deras liv, de har tagit steget ut i det okända och hyllar nu Keating för hans insats.

Vi har kommit 56 minuter, eller 47%, in i filmen.
 

I nästa scen ser vi killarna sitta i grottan i röka pipa. Pitts hostar medan Todd ler. Meeks bolmar på utan problem.

Attaboy, Pittsie, ihale deeply, råder Charlie honom. My dad collects a lot of pipes.
Really? Säger Cameron. Mine's got 30.

Your parents collect pipes? raljerar Pitts. Oh, that's really interesting.

Come on, Knox, Join in, säger Charlie till Knox.
 

Yeah, Knox, we're from the government. We're here to help, man.
What's wrong?

Knox rycker på axlarna och sätter pipan till munnen.

It's Chris.
 

Here's a picture of Chris for you. Pitts halar fram en utvikningsbrud som han hittat i en tidning.

Meeks skrattar.

Smoke that, säger Knox och pekar på Pitts. Put that in your pipe and smoke it.

That's not funny.

Knock it off. Smoke your pipes, säger Charlie.
 

Neil!

Neil kommer in genom grottans ingång med en lampa i handen.
Friends, scholars, Welton men, hälsar han.

What is that Neil? undrar Meeks.

Duh. It's a lamp, Meeks, svarar Pitts med pipan i mungipan.

No. This is the god of the cave, säger Neil.

The god of the cave?

Pitts och Todd tittar på Neil som plockar av lampskärmen och håller upp lampfoten i form av en gubbe.
 

Charlie tar upp en klarinett och börjar spela.

Charlie, what are you doing?

What do you say we start this meeting? svarar Charlie.

Y-Yeah, just ... I need a light.
I just gotta ...
Got any earplugs?

Charlie ställer sig upp med klarinetten.
Gentlemen, "Poetrustic" by Charles Dalton.

Oh, boy. He's gonna play.
 

Charlie tutar iväg några toner som får Pitts att hålla för öronen.

Oh, no.

Charlie tar ut klarinetten ur munnen:
Laughing, crying, tumpbling, mumbling. 
Gotta do more. Gotta be more.

Han stoppar klarinetten i munnen igen och tutar vidare.

Han tar ut den ur munnen:
Chaos screaming, chaos dreaming.
Gotta do more. Gotte be more!

När han sätter klarinetten till munnen igen spelar han jättevackert. 
 

Killarna häpnar.

Knox andas tungt. Man ser att han kämpar med något.
 

Charlie vänder trumpeten mot Knox och avslutar starkt.
 

Wow!
That was nice, berömmer de andra.

Knox tittar fortfarande inte upp.

That was great.

Where did you learn to play like that?

My parents made me take the clarinet for years, svarar Charlie och sätter sig ned.

I love the clarinet.

I hated it, svarar Charlie.

Pitts skrattar.

The saxopone, fortsätter Charlie, the saxophone is more sonorous.
 

Ohh, sonorous, hånar Cameron.

Vocabulary words, svarar Charlie.

I can't take it any more, utbrister Knox och slår ut med handen.
If I don't have Chris, I'm gonna kill myself.

"Knoxious," you've gott calm down, försöker Charlie lugna honom.

No, Charlie! Knox skakar på huvudet och ler. That's just my problem. I've been calm all my life.
 

I'm gonna do something about that. 
Knox reser sig upp.

Where are you goin'? undrar Neil.

I'm gonna call her. Yes!
 

Knox springer ut ur grottan och de andra killarna följer efter.

Vi har kommit 59 minuter in i filmen och det här är början på Knox mittpunkt. Han har fattat ett beslut - som om han genomför det - innebär att det inte finns någon återvändo. Han ska ringa Chris.
 

Knox slår telefonnumret till Chris.

Hello? svarar en kvinnorsöt.

Knox slänger på luren. Han andas stötvis.

She's gonna hate me. Han vänder sig till killarna som står samlade bakom honom. The Danburrys will hate me.

Cameron lägger armarna i kors.
 

My parents will kill me, fortsätter Knox. 

Den här diskussionen med sig själv är viktig i en bok eller en film. Det ska nämligen finnas en logisk följd i allt som sker. Innan en person tar ett slutligt beslut så kommer det onekligen leda till en inre diskussion om för- och nackdelar.

Killarna ler.

All right, goddam it. You're right. Carpe Diem.
 

Han tar upp luren igen.
Even if it kills me.

Killarna skrattar.

Knox slår numret igen.

Hello?
Hello, Chris?
Yes.
Hi. This is Knox Overstreet.
Oh, yes. Knox. Glad you called.

Knox lägger handen för luren.
She's glad I called, berättar han till killarna.
 

Listen, fortsätter Chris, Chet's parents are going out of town this weekend so he's having a party. Would you like to come?

Would I like to come to a party? upprepar Knox.

Yes. Say "yes", uppmanar Charlie.

Friday? Um ... säger Chris.
Well, sure, skyndar sig Knox att svara.
About 7:00?
Okay, great. I-I'll be there, Chris.
Okay.
Friday night at the Danburrys'.
O-Okay. Thank you.
Okay. Bye.
Thank you- I'll see you. Bye.
 

Normalt brukar man avråda författare från att ha med hälsningsfraserna i samtal. Det blir oftast bättre om man hoppar lite i handlingen och går rakt på sak. Men här hade det blivit konstigt om man tagit bort det.

Den första hälsningen är viktig, för det visar hur nervös Knox är. Första gången slänger han ju på luren. Andra gången vågar han presentera sig. Det hade inte gått att stryka en sådan hälsningsfras. 

Själva samtalet är mycket kort och kärnfullt. Chris säger direkt vad hon tänkt säga. Och syftet med den här scenen är att Knox ska bli bjuden på fest så han får träffa Chris igen. Att det blir många okay och bye och see you i slutet gör inte så mycket för författaren har kortat samtalet till ett minimum.
 

Knox lägger på luren, lutar sig mot väggen och skriker:
Yawp!

Här har vi en tydlig refrens till Mr Keatings lektion igen och var killarna hittar sin inspiration.

Killarna skrattar.

Can you belive it? säger Knox. She was gonna call me. She invited me to a party with her.

At Chet Danburry's house, förtydligar Charlie.

Yeah, svarar Knox och nickar.

Well? säger Charlie.

So? svarar Knox.

So, Charlie skakar på huvudet, you don't really think she means you're going with her?

Well, of course not, Charlie. Knox himlar med ögonen. But that's not the point. That's not the point at all.

What is the point?
 

Ser ni vad Charlie gör här? Han spelar rollen som Herald, eller den elaka budbäraren. Han kommer in som en påminnelse om den antagonistiska kraften som är Chris pojkvän Chet Danburry.

De olika delarna i ett manus går nämligen hela tiden in i varandra. De slutar inte bara för att vi gått vidare i manuset utan dröjer sig kvar så att de överlappar varandra.

The point, Charlie ... Knox lutar huvudet mot väggen och sväljer. ... is, uh ...

Yeah?

Knox ler.
That she was thinking about me.
I've only met her once, and already she's thinkin' about me.
 

Damn it, it ... It's gonna happen, guys. I feel it.
Knox tränger sig igenom killgänget och vänder sig om.

She is going to be mine. Han slänger halsduken om halsen och går sin väg.
 

Carpe, Carpe! ropar killarna i kör och följer honom med blicken när han försvinner upp för trappan.
 

Vi har kommit 1 timme, eller 50% in i filmen, vilket är exakt halvvägs. Hela den här scenen är Knox mittpunkt. Hans beslut att ringa Chris har gjort att han tagit ett steg han inte kan backa ifrån. Nu är han fast besluten att fånga henne.

Så långt följer Döda Poeters Sällskap Hollywoods benhårda regler om att mittpunkten ska hamna exakt i mitten av filmen. Men som du märker har vi ännu inte sett Charlies mittpunkt.

Den låter dessvärre vänta på sig.
 

Efter mittpunkten går huvudkaraktärerna in i attack mode. Det är här de bestämmer sig för att lösa problemet oavsett vad och nå sitt mål. 

Här ska kämpas!

Huvudpersonerna höjer handen, redo att attackera antagonisten.

Skillnaden mot tidigare attacker är att huvudpersonerna blivit mer proaktiva och inte bara pratar, utan faktiskt gör något för att attackera problemen på riktigt. Karaktärerna har lärt sig något från mittpunkten och den kunskapen gör dem starkare än tidigare.

Men fortfarande förstår huvudpersonerna inte allt. Och trots att huvudpersonerna trappar upp kampen så är det inte tillräckligt. För som jag sagt tidigare får de inte nå sitt mål riktigt än för då är ju boken slut.

I den här delen handlar kampen snarare om att hjälten kämpar på utan att ställas direkt öga mot öga med den antagonististiska kraften.

Det innebär dock inte att motståndet inte ger sig till känna. Ju mer dina huvudpersoner kämpar desto starkare blir nämligen den antagonistiska kraften. 
 

I nästa scen får vi se Mr Keating öva med sina elever ute på den stenlagda gården utanför rektor Nolans kontor.

Cameron, Pitts och Knox  vandrar på ett led medan övriga elever tittar på.
No grades at stake, gentlemen. Just take a stroll, säger Keating.

Kameran fokuserar på de tre som går.
 

There it is, säger Keating.

Killarna börjar klappa takten.

I don't know but I've been told, börjar killarna att sjunga i takt. 
I don't know but I've been told.
Doin' poetry is old.
Doin' poetry is old.

Vi får se rektor Mr Nolan titta ut genom fönstret.
 

Left, left,
left - right - left, säger killarna och vandrar i perfekt takt.

Halt, ropar Keating och killarna stannar.

Thank you, gentlemen.
If you noticed, everyone started off with their own stride, their own pace.
 

Mr Pitts, taking his time. He knew he'll get there one day.

Mr Cameron, You could see him thinking:
"Is this right? It might be right. It might be right. I know that - Maybee not. I don't know." 
Keating illustrerar genom att klia sig i huvudet.

Killarna skrattar.

Mr Overstreet, driven by a deeper force.
Mr Keating putar med bäckenet när han visar hur Knox styrdes av pitten när han gick.
Yes. We know that. All right.
 

Now, I didn't bring them up here to ridicule them.
I brought them up here to illustrate the point of conformity:
 

The difficulty in maintaing your own beliefs in the face of others, säger Keating.

Now, those of you - I see the look in your eyes like "I would've walked differently." Well, ask yourselves why you were clapping. 
Now. we all have a great need for accaptance.
But you must trust that your beiefs are unique, your own ...
 

 ... even though others may think them odd or unpopular. Even though the herd may go, "Thats bad."

Killarna skrattar.

Robert Frost said, "Two roads diverged in a wood ... and I, I took the one less travelled by, and that has made all the difference."

Now, I want you to find your own walk right now. Your own way of striding, pacing. Any direction. Anything you want.

Pacing, säger Mr Keating. Jag har skrivit ett bloggavnsitt tidigare som handlade om pacing - alltså takten. När du skriver ett manus är takten oerhört viktig. Läs gärna mitt blogginlägg Öka drivet med rätt pacing.
 

Wheter it's produ, wether it's silly, anything.
Gentlemen, the corutyard is yours.

Killarna sprider ut sig på gårdsplanen.

You don't have to perform. Just make it for yourself, säger Keating.

Killarna börjar vandra runt och några spelar över och försöker bräcka de andra i att gå unikt.

Mr Dalton? säger Keating till Charlie som står stilla och tittar på. You be joining us?

Excercising the right not to walk, svarar han.
 

Than you, Mr Dalton. You just illustrated the point, svarar Keating.

Han går runt bland killarna.

Swim against the stream.

I fönstret ser vi rektor Nolan stå och glo. Han ser allt annat än glad ut. Kommer du ihåg att jag sa att i den här scenen ger sig den antagonistiska kraften sällan till känna, men det betyder inte att den inte samlar sina krafter.

Samlar sina krafter är exakt vad rektor Nolan gör - den antagonistiska kraften som står mellan Mr Keating och hans mål.
 

Den här scenen visar Mr Keatings utmaning.

Han har inte haft någon motgång än så länge, han har istället mött framgångar och hyllningar. Alltså trappar han inte upp speciellt mycket utan fortsätter i ungefär samma tempo som tidigare.

Men rektorn i fönstret visar att det antagonistiska kraften börjar samla sina trupper. Rektorn gillar inte alls vad han ser.

Vi vet ännu inte hur detta kommer yttra sig, men vi kan gissa oss till att det är något dåligt.

Rektorn är Mr Keatings - och hela Döda Poeters Sällskaps - största utmaning.
 

I nästa scen får vi se Neil komma gående med teatermanus i handen. Han är på väg att stoppa ned det i väskan när han får syn på Todd som sitter ensam på gångbron som går över skolans tak.

Hey, säger Neil.

Hey, svarar Todd.

What's going on?

Nothing.

Today's my birthday.

Is today your birthday? Neil stannar framför Todd.
 

Happy birthday, säger Neil.

Thanks.

What'd you get?

My parents gave me this.

Todd knycker på nacken och Neil tittar ned på marken där det ligger ett inplastat skrivbordsset. 
 

Isn't that the same desk set ... börjar Neil.

Yeah, Yeah, avbryter Todd. They gave me the same thing as last year.

Todd tystnar och Neil ser chockad ut.
Oh.

Oh, svarar Todd.

Maybe they thought you needed another one. Neil skrattar.

Todd skrattar till.

Maybe they weren't thinkin' about anything at all.

Neil tystnar.

Uh, fortsätter Todd, the funny thing about this is I, I didn't like it the first time.
 

Neil skrattar och sväljer.

Todd, I think you're understaimating the value of this desk set.

Han böjer sig ned och plockar upp presenten.

I mean, who would want a football ... Han synar skrivbordssettet han håller i handen. Or a baseball, or ...
 

Neil går fram till kanten.

I can feel it. Han låtsas kasta ut den över muren. This desk set wants to fly.

Todd reser sig upp och tittar ut över landskapet.

Todd? säger Neil och ger skrivbordssettet till honom. The world's first unmanned flying desk set.
 

Todd låter inte vänta på sig utan tar tag i skrivbordssettet och kastar ut det.

Det svävar ned och papper flyger omkring i luften.
 

Och just det där att papperet flyger omkring är nog det enda ogenomtänkta i hela filmen. Eller vänta - det är säkert högst genomtänkt för det blir så mycket coolare om det flyger papper i luften. Men vi som lade märket till att skrivbordssettet var inplastat inser att inga papper kommer flyga omkring när man kastar iväg det.

Oh, my, säger Todd.

Well, I wouldn't worry, svarar Neil. You'll get another next year.

Todd tittar på Neil och skrattar.
 

Den här är Todds utmaning. Som tittare anar vi efter den här händelsen att hans föräldrar förväntar sig att han ska studera och vara lika duktig som sin storebror. Men Todd har inte alls den drivkraften.

Neil agerar här mentorn som puschar Todd att agera. När Todd kastar iväg sin present så reagerar han samtidigt mot de förväntningar som finns på honom. Han visar på handling.

Normalt i en film så är de här delarna av ett manus mycket mer än en enda scen lång, men eftersom vi har så många huvudpersoner att följa och en film har en bergänsad längd, så finns inte den möjligheten att grotta ned oss i handling och utmaning. Då får det bli en kort scen per person i stället.
 

Kommer ni ihåg att vi fortfarande inte fått se Charlie Daltons misslyckande eller framgång? Eftersom vi får följa så många karaktärer i filmen och alla har sin egen personliga resa så har vi väntat på att Charlie ska göra entré.

Men eftersom han är så sen kommer här misslyckande och framgång igen, trots att filmen har fortsatt och är på handling och utmaning för Mr Keating och Todd Anderson.

Det blir som en omkullkastning av ordningen, men ändå inte. Saken är den att det gör ingenting om du kastar om händelser på det här viset om du har många karaktärer som man följer. Precis som i alla andra delar av ett manus så är det inte vattentäta skott mellan de olika delarna. Det är helt okej att de går in och ut ur varandra som maskorna i ett fisknät.
 

I Charlies framgång eller misslyckande befinner vi oss i grottan igen.

"To live deep and suck out the marrow of life. To put to rout all that was not life."

Åter igen återupprepas detta ständiga mantra om att suga ut benmärgen ur livet, eller märgen ur benen som vi säger på svenska.

Oh, my God! Säger Cameron och vänder huvudet mot grottans mynning.
 

Meeks och Todd stirrar förvånat.

Is this it? hörs en ljus röst.

Yeeh. this is it, svarar Charlie.

Pitts och Neil stirrar de också.

Kameran vänds mot grottmynningen där två kvinnor är på väg in genom hålet.

Go ahead, säger Charlie, go on in. It's my cave.
 

Watch your step.
We're not gonna slip, are we?

Uh-oh. Hi.

Tjejerna ramlar in i grottan.

Neil och Pitts reser sig hastigt upp.

Hello.
Hello.

Charlie dyker upp bredvid tjejerna.

Hi, you guys. Meet, uh, Gloria and ...
 

Tina, svarar tjejen i blå jacka och blänger surt på Charlie.

Charlie tar ingen notis om hennes kritik. Istället sveper han med handen över grottan:
This is the pledge class of the Dead Poets Society.

Hello. How do you do?
Hello.
Hi. Hi.

Guys, move. Move! säger Charlie. Come on folks. It's Friday night. Let's get on with the meeting.

Sorry. Excuse ... Excuse me. 

Killarna reser sig upp så tjejerna kommer förbi.

Guys, I have an annoncement to make. Tjejerna sätter sig ned och Charlie ställer sig bredvid. In keeping with the spirit of passionate experimentation of The Dead Poets ... I'm giving up the name CHarles Dalton. Han spänner blicken i Gloria.
From now on, call me Nuwanda.
 

Nuwanda? undrar Pitts och ler.

Nuwanda? säger Neil.

Tina tar upp ett läppstift, men innan hon hinner bättra på läpparna sträcker Charlie fram handen och tar det.

Okay.

Han ritar röda streck i ansiktet.
 

Är detta ett misslyckande eller en framgång för Charlie? Hans mål handlar ju om tjejer och här kommer han in i grottan med två snygga tjejer. Han känner sig manlig och stark, har bytt till ett djuriskt namn och målar tecken i ansiktet.

Det här är helt klart en framgångsscen sett ur Charlies synvinkel. 

Kommer du ihåg vad jag sa om framgång i det här skedet av en bok. För det första kan den inte vara långvarig för då tror läsarna att boken är slut, eller bör vara slut. Då tappar de lätt intresset för att läsa vidare. Men det brukar även vara ett tecken på att personen inte når sitt mål i slutet.

Kommer Charlie nå sitt mål? Ja, det märker vi.
 

Vi hoppar till handling/utmaning igen. Den här gången får vi följa Knox som i mittpunkten bestämde sig för att ringa Chris. Det var hans genombrott - Chris bjöd honom nämligen på fest - och nu finns ingen återvändo för Knox. Han har bestämt sig.

Handling/utmaning handlar om just det - att bestämma sig och nu börja kämpa för målet.
 

I nästa scen ser vi Knox som öppnar en dörr och glädjestrålande se sig omkring. 

Hello? ropar Knox. Hello, Chris?

I crashed at the jungle while trying to keep a date, spelar musiken i bakgrunden.

Knox kliver förväntansfullt in i huset och stänger dörren bakom sig.

With my littel girl who was, uh, back in the States, spelar musiken.

Knox tittar sig i spegeln, tar fram kammen och rättar till frisyren.

I was stranded in the jungle ... fortsätter musiken.

Knox fortsätter in i rummet.

Knox! ropar en ljus kvinnoröst.

Hi, svarar Knox och stannar.

Chris kommer gående från vardagsrummet.
You made it. Great! Bring anybody?

No.

No, säger Chris och tar tag i Knox jacka. Ginny Danburry's here.
 

Ginny Danburry, tänker du säkert, vem är det?

Inte vet jag, men troligen är det Chet Danburrys syster. Vi har inte fått träffa henne, men av Chris glada min så drar i varje fall jag slutsatsen att hon och Ginny pratat om Knox varav Ginnys sagt att hon är intresserad av honom. Ja, det är så en romanceförfattares tankar går :)

Chris drar med sig Knox till trappan.

Wait, säger hon och släpper Knox. I have to go find Chet. Why don't you go downstairs where everybody is?

Chris försvinner upp för trappan och lämnar en förvånad Knox bakom sig.

Yes, but Chris, I ... försöker Knox.

Make yourself at home, ropar Chris från övre plan.
 

But I ... protesterar Knox.

Chris svarar inte. Istället spelar musiken i bakgrunden:
Meanwhile, back in the States.

Knox suckar.
 

Kameran fokuserar på ett kyssande par. 

Knox står bredvid och tittar på.

Baby, baby, spelar musiken. Let's make romance.

Knox tittar upp och följer någon med blicken. Han ser uppgiven ut. 

Kameran låter oss se vad Knox tittar på. Längre bort i rummet dansar Chris och Chet dansa bugg med varandra. De skrattar och har kul.

Det här är faktiskt en pinch point - ett möte med antagonisten. Vi tittare får med egna ögon se det Knox ser och vi kan dra våra egna slutsatser om hans möjligheter att vinna Chris. Men den här scenen inte handlar om antagonisten först och främst utan vad Knox ska göra åt det.

Hur ska Knox lyckas vinna över Chris på sin sida? Ja, vad gör han?
 

You know your old-time lover hasn't got a chance, spelar musiken.

Har du tänkt på hur passande musiken är som spelas i bakgrunden. Filmteamet måste ha letat för att hitt textrader som passar in med handlingen.

Knox vänder sig om och går in  i köket. Som ni märker vågar han inte attackera antagonisten och erkänna för Chris vad han känner. Hans mod sviker.

Det är vanligt i den här delen av en bok att huvudpersonen backar från uppdraget. Det ska ju inte vara lätt att nå målet för då slutar boken. Istället måste huvudpersonen fundera på hur han ska göra för att nå målet, han måste ändra strategi. Men det är inget man gör i en handvändning. 

Knox har ingen aning om hur han ska lyckas fånga Chris.

Hi, guys, säger Knox till ett par killar i röda jackor och tränger sig förbi.
 

Den ljushåriga killen kastar in en handfull nötter i munnen. Knox tar ett glas och fyller det med öl från ölkranen.

Hey, säger den mellanblonda killen, you Mutt Sanders' brother?
Bubba, säger han till den ljushåriga killen, this guy look like Mutt Sanders to you or what? Han pekar på Knox.

You're his brother? undrar den ljushåriga killen och petar på Knox.

No relation, skrattar Knox. Never heard of him. Sorry, guys.
Knox försöker tränga sig förbi.

Where's ypur manners? Undrar den blonda killen och stoppar honom. Mutt Sanders' brother, we don't even offer him a drink. Here. Den blonda killen tar räcker honom ett glas. Go have some whiskey, pal.

Yeah, säger den andra killen.

Knox drar efter andan när killarna fyller på glaset.

Whoa. I, uh ... I don't really drink ...

Killarna ignorerar hans protester.

To Mutt.
To Mutt.

De höjer glasen mot varandra.

Knox himlar med ögonen och rycker uppgivet på axlarna.

To Mutt, säger han och besvarar skålen.
 

Knox gör som de andra två och tar en stor klunk av spriten.

Now, how the hell is old Mutt, anyway? undrar den blonda killen och dunkar Knox i armen.

Knox hostar till och sätter handen mot slipsen.

Yea. What's ol' Mutter been up to, huh? frågar den andra killen.

Actually, lyckas Knox pressa fram, I don't really know Mutt.
 

Killarna verkar inte höra vad han säger.

To mighty Mutt, säger den ljushåriga killen och höjer glaset på nytt.

To mighty Mutt, svarar den andra.

Knox drar ihop ögonbrynen och tittar tvivlande på glaset.
 

To mighty Mutt, säger han och lyfter glaset.

Killarna sveper innehållet och grinar illa.

Well, listen, I gotta find Patsy, säger den blonda killen och dunkar Knox på axeln. Say hello to Mutt for me, okay?

Will do, svarar Knox.

Yeah. Hell of a guy, your brother Mutt, säger den andra killen och sätter handen på Knox axel.

Knox nickar uppgivet. Han har fortfarande ingen strategi om någonting utan har snarare gett upp. Ja, det är ju en strategi det också och en väg som många människor tar.
 

Nu gör vi ett hopp tillbaka igen till Charlies misslyckande eller framgång. Han har fått med sig tjejerna in i grottan och kallar sig själv Nuwanda, men hans framgångssaga slutar inte där.

För det mesta är sådana här händelser utdragna på flera scener. Framför allt om du bara har en enda huvudkaraktär som får all uppmärksamhet i din bok. Då finns det gått om utrymme att utforska de olika delarna av den klassiska strukturen.
 

We gonna have a meeting or what? säger Charlie och sätter en cigarett mot läpparna. Vi är tillbaka till grottan dit Charlie tagit med sig två tjejer.

Yeah. If you guys don't have a meeting, how do we know if we want to joint? säger Gloria.

Neil stirrar på Charlie och höjer överraskat på ögonbrynen.
Join?
 

Kameran fokuerar på Cameron som slår ut med armarna.

"Shall I compare thee to a summe's day?" säger Charlie och bryr sig inte om Neils utfall. Han närmar sig Tina. "Thoug art more lovely and more temperate." Han sätter handen på väggen bakom Tina som tittar in i hans ögon.

That's so sweet, säger hon och ler.

I made that up just for you, svarar Charlie.

You did?
 

Neil vänder bort blicken. Todd skrattar och Cameron sätter handen för pannen som om han skäms.

I'll write one for you too Gloria, säger Charlie och sätter sig bredvid Gloria.

"She walks in beauty like the night ..." Charlie tystnar och låter blicken gå mot taket som om han försöker komma på något att säga. "She walks in beauty like the night."

Kameran fokuserar på de andra killarna som sitter som förstummade och lyssnar.

"Of cloudless climes and starry skies", fortsätter Charlie.

Todd skrattar. Neil drar på smilbanden.

"All that's best, dark and bright meet in her aspect and her eyes", avslutar Charlie och tittar Gloria djupt in i ögonen.
 

Tha's beautiful, svarar Gloria bundrat.

Cameron vänder ned blicken, som om att han tänker att han också skulle vilja kunna charma tjejerna sådär.

There's plenty more where that came from, säger Charlie och lutar sig tillbaka.

Det här är en total framgång från hans sida. Det finns inte tillstymmelse till misslyckande. Och märker ni en sak till? Nämligen den att här korsar huvudstoryn med Döda Poeters Sällskap Charlies personliga story - han använder nämligen poesin för att nå sitt mål och fånga tjejerna.
 

Vi hoppar tillbaka till Knox och till hans handling/ utmaning. Han befinner sig på festen hemma hos Chet Danburry och har druckit sig full på whiskey tillsammans med två fotbollskillar som misstagit honom för Mutt Sanders bror.
 

Kameran sveper över rummet i snabb hastighet så att allt blir suddigt. Rätt smart drag för att visa hur en full person ser världen, eller hur?

Knox dyker upp i bild. Han rätar upp sig som om han försöker få ordning på balansen och stapplar framåt.

Kameran fokuserar på Chet Danburry som har kul med några av de andra fotbollskillarna. Knox når fram till en soffa och slår sig ned.
 

Folk hånglar från alla håll och kanter, men Knox lutar sig tillbaka mot soffans ryggstöd och tar en klunk ur glaset.

Kärleksparet på soffans armstöd pressar honom åt sidan så han knappt får plats och han grinar illa.
 

Knox försöker komma ur soffan igen när han vrider huvudet åt vänster och blicken fastnar på... en sovande Chris.

Knox tittar åt sidorna och böjer sig sedan framåt så att han ska få en bättre bild av den sovande skönheten.
 

Knox lutar sig tillbaka mot ryggstödet och stirrar ut i luften.

God help me, viskar han och andas i korta stötar.

Som tittare förstår man hur tankarna far runt i hans huvud.
 

Knox vrider huvudet igen och tittar på Chris. Han sväljer och låter sedan blicken gå mot bordet där Chet sitter med ryggen till och dricker öl med polarna. 

Hey lttle girl, spelar musiken och kameran fokuserar på Chris som sover sött. How's about a date.
 

Knox tittar mot taket samtidigt som han andas ytligt.

Carpe diem, säger han och visar att han tagit ett beslut. Nu är det handling som gäller.

Hey little girl, spelar musiken. How's about a date.
 

Knox sveper glaset med dricka och tittar på Chris.

You know I'll come get you early, baby, spelar musiken.

Knox lägger försiktigt handen på Chris hår.

Won't keep you out too late, spelar musiken.

Knox tittar beundrande på Chris, samtidigt som han varligt smeker henne över håret.

Say, little girl, spelar musiken. Now how's 'bout a kiss.
 

Knox tar mod till sig och böjer sig fram. Han andas in.

Hey, hey, little girl. How's about a kiss, spelar musiken.

Knox kysser Chris varligt på pannan.

Passande, eller hur? Undrar hur länge skådespelarna fick öva på att få till kyssen i precis rätt ögonblick? Eller så lade de till musiken efteråt. Ja, så var det säkert.
 

 
Charlie lyfter försiktigt på huvudet och ler. Han har gjort det. Han har fångat dagen, tagit tillfället i flykten, agerat och kysst Chris. Och det känns fantastiskt!
 

Vi fortsätter i rask takt mot pinch point 2. Som du säkert minns är en pinch point ett möte med den antagonistiska kraften och helst ska man få se den live. Tittarna, eller läsarna, vill nämligen kunna dra sina egna slutsatser om den antagonistiska kraften och vilka hinder som ligger mellan huvudpersonerna och deras mål
 

Kameran fokuserar på fotbollskillarna. Chet sitter med ryggen till Knox, men den blonda killen har blicken vänd mot Knox håll.

But you don't remember? säger en av killarna.

Well if you don't kiss your baby, spelar musiken i bakgrunden.

Den blonda killen upptäcker vad Knox har gjort och lutar sig framåt.

What? Are you kiddin'? svarar en annan kille.

Chet. Chet! säger den blonda killen och vänder sig om mot Chet. Look.

Kameran fokuserar på Knox som märker att de pratar om honom. Han vrider sakta på huvudet åt deras håll.

What? svarar Chet.
 

Den blonda killen har rest sig upp och pekar.

It's Mutt Sanders' brother.

Huh? svarar Chet.

Chris reser sig upp från soffan.
Knox, what ...

And he's feeling up your girl! utbrister den blonda killen.

Chris stirrar förskräckt på honom.
 

Chet reser sig upp.

What are you doing? What the hell are you doing?

Knox skakar på huvudet och sätter avvärjande upp handen.

Chet! Chet, don't, ropar Chris. Now, Chet, I know this looks bad, but you've gotta ...
 

Chet närmar sig Knox, får tag i honom och vräker ned honom från soffan. Han sätter sig på Chris och börjar slå.

Chet, no! You'll hurt him! skriker Chis. No! No! Stop it!
 

Fler killar kommer rusande.

Leave him alone, skriker Chris.

Goddam!

Knox gömmer ansiktet bakom händerna.

Chet, stop it, ropar Chris och försöker få dra bort honom från Knox.

Bastard! ropar Chet och drar sig undan från Knox.

Knox, are you all right? Chris faller ned på knä bredvid Knox.

Chris, get the hell away from him! varnar Chet.
 

Knox känner med handen på sin blodiga näsa.

Chet, you hurt him! ropar Chris upprörd.

Good! svarar Chet.

I'm sorry, säger Knox till Chris. I'm sorry.

It's okay, svarar Knox. I-It's okay.

Chet drar bort Chris från Knox.

Next time I see you, you die, varnar han.
 

Knox stirrar på Chet. Han andas i korta, ytliga andetag och sväljer.
 

Här har vi verkligen fått se den antagonistiska kraften in action. Och märker ni en sak till?

- Den har trappats upp!

Inte nog med att Chris och Chet verkar trivas ihop och Chet är en riktig snygging. Han är dessutom beredd att slåss för tjejen. Och inte är han ensam heller, nej han har ett helt gäng av fotbollskillar bakom sig.

Det här är en viktig del i en berättelse. Det kallas konfliktupptrappning. Huvudpersonen ska nämligen inte bara misslyckas - motståndet ska dessutom trappas upp och bli allt svårare att övervinna ju längre in i manuset vi kommer.

Kommer Knox våga utmana Chet under dessa premisser? Ja, det återstår att se.

Vi har kommit 1 timme och 10 minuter, eller 58% in i filmen. Pinch Point 2 brukar hamna någonstans runt 62,5% in i en berättelse. Vi är lite tidiga men å andra sidan följer vi flera huvudpersoner och det är endast Knox som nått Pinch Point 2.
 

Vi hoppar tillbaka till mittpunkten igen. Den här gången är det Charlies tur att nå den viktiga vändpunkten, genombrottet eller point of no return som det också kallas.

Vi återgår till gänget i grottan.
 

Go ahead, pass it around, säger Tina och sträcker en flaska sprit till Neil samtidigt som hon tar hans cigarett.

Killarna tittar på varandra. Cameron skakar på huvudet.

Neil tvekar, men höjer sedan flaskan mot munnen. Han ler och tar en klunk.

Knox ler. Meeks ser chockad ut. 

Me and Pitts are workin' on a hi-fi system, säger Meeks och försöker få in samtalet på något annat. It shouln't be that hard to, uh, to put together.

Tina tittar på Meeks.

Yeah, lägger Pitts till. Uh, I might be going to Yale. Han tittar ned. Uh, ah, bu I, I might not, ändrar han sig.

Gloria vrider på sig.

Don't you guys miss having girls around here?

Yeah, svarar Meeks och Pitts och flinar.
 

That's part of what this club is about, säger Charlie.
In fact, I'd like to announce ... I published an article in the school paper in the name of the Dead Poets.
 

What? utbrister Cameron och rynkar på näsan.

Todd ser förskräckt ut.

Demaning girls be admitted to Welton, fortsätter Charlie.
 

Neil ser sig omkring.

You didn't, säger Cameron.

So we can all stop beating off, svarar Charlie.

How did you do that? undrar Neil.

I'm one fof the proofers. I slipped the article in.

Look, uh, it's, it's over now, säger Cameron.

Neil tittar ned i marken.

Why? säger Charlie och slår ut med händerna. Nobody knows who we are.
 

Well, don't you think they're gonna figure out who wrote it? fortsätter Cameron.

Charlie har uppenbarligen gjort något som inte går att backa ifrån - det här är verkligen en point of no return. Och Cameron spelar här rollen som the Herald, budbäraren, som kommer med de dåliga nyheterna.
 

They're gonna come to you and ask to know what the Dead Poets Society is, fortsätter Cameron.

Charlie ställer sig upp och byter cigaretten mot flaskan med sprit.

Charlie, you had no right to do something like that, säger Cameron.

It's Nuwanda, Cameron, svarar Charlie.

Han är verkligen på väg in i handling/utmaning och är redo att stå upp för sin sak. Han höjer spritflaskan till munnen och tar en klunk.
 

That's righet. It's Nuwanda, upprepar Charlie.

Cameron drar en djup suck.

Are we just playin' around out here, fortsätter Charlie, or do we mean what we say? Han vänder sig om i grottan och adresserar alla med sina ord.
If all we do is come toghether and read a bunch of poems to eacht other, what the hell are we doin'?
 

All right, säger Neil och reser sig upp, but you still shouldn't have done it, Charlie.
This could mean trouble. You don't speak for the club.

Här märker vi hur olika mål dessa båda killar har. Charlies mål är att få träffa tjejer medan Neils mål är att få utlopp för sin önskan att spela teater. Båda använder Döda Poeters Sällskap som en möjlighet att nå sina mål.

Neil läser dikter för att det får honom att känna sig som att han står på en scen. Charlie läser dikter för att få tjejerna intresserade. Olika mål men samma strategi.

Intressant, eller hur?
 

Hey, would you not worry about your precious little neck? svarar Charlie. If the catch me, I'll tell them I made it up.
 

Det här är alltså Charlies mittpunkt och du märker det på att det finns en tydlig point av no return. Charlies handlande riskerar få konsekvenser, men eftersom han löpt linan ut är det för sent att backa. Det finns bara en väg härifrån och det är framåt.

Ingenting blir någonsin sig likt igen. Det är ett genombrott i Charlies resa. Och inte bara i Charlies resa, visar det sig, utan för John Keatings också och hela Döda Poeters Sällskap.

Vi har kommit 1 timme och 12 minuter, eller 60% in i filmen, 
 

Vi fortsätter Charlies resa. Han har nu nått stadiet av handling och utmaning. Han höjer handen redo att strida för det han tror på, men den antagonistiska krafter svarar genom att samla sina trupper. 
 

Rektor Mr Nolan och en hel hög med äldre herrar skyndar nedför trappan till den stora kyrkliknande aulan.

Som tittare förstår man av deras kroppspråk att de är upprörda och rustade för strid. Och vi vet alla varför.

Eleverna reser på sig i bänkraderna och kameran fokuserar på en tillknäppt Cameron. Att det är just han vi ser i närbild är inte så konstigt - Cameron är en av dem som tar det här allra sämst, vilket vi kommer få se senare i filmen.

Rektorn går fram till podiet. En lärare lutar sig fram och säger något.

Fine, svarar rekorn.

Lärarna sätter sig bakom rektorn i kyrkbänkarna. Vi ser bl.a. latinläraren Mc Allister gå förbi.

Rektorn sätter på sig glasögonen. Man ser att han är arg.

Sit, säger han till eleverna.
 

Eleverna sätter sig exakt samtidigt. Det är väldigt coolt att se dem sjunka ned på bänkraderna med en armés precision.

Man ska komma ihåg att manusförattaren Tom Schulman använt sin egen skola som förebild för filmen och han gick i en arméskola.

Symoboliken är slående.
 

Rektorn tar av sig glasögonen och spänner blicken i eleverna.

In this week's issue of Welton's Honour there appeared o profane and unauthorized article.
 

Rather than spend my valuable time ferreting out the guilty persons ... han gör en konstpaus för att låta orden sjunka in hos eleverna ... and let me assure you I will find them ...

Hotet tornar upp sig som du märker. Som tittare blev i varje fall jag övertygad om att rektorn kommer att lyckas hitta den skyldiga.
 

I'm asking any and all students who know anything about this article ... to make themselves know here and now.

Kameran fokuserar på en tillknäppt Neil. Todd ger honom ett snabbt ögonkast.
 

Kameran fokuserar på Cameron som biter ihop tänderna.

Kameran fortsätter tillbaka mot Mr Nolan.

Whoever the guilty persons are ... this is your only chance to avoid expulsion from this school.

Här kommer hotet - reglering från skolan om de inte träder fram frivilligt.

Rektorns blick flackar över salen. Killarna rycker till i bänkraderna.

En ringsignal ljuder genom salen och rektorn vänder sig förvånat om. Kameran fokuserar mot lärarna och stannar när den når Mr Keating. Vi får en förvarning här om att det som sker även kommer påverka Mr Keating.
 

Wellton Academy. Hello, hörs en välbekant röst och kameran svänger runt. 

Vi ser Charlie Dalton ta upp en bakelitlur som han sätter till örat.

Yes, he is, fortsätter Charlie, Just a moment.
 

Elever vänder sig om i bänkraderna. Mr Nolan vänder sig om i talarpulpeten, ser sig om i salen och hittar vad han söker.

Charlie reser sig upp.

Mr Nolan, It's for you. It's God.
 

Charlie håller fram telefonen.

Kameran fokuserar på Nolan som stirrar. 

Kameran återgår till att fokusera på Charlie.

He says we should have girls at Welton.
 

Åh nej, ser man hur Cameron tänker när han blundar och sänker blicken.

Neil sätter handen för ansiktet och stönar.

Men Charlie ser bara glad ut.