Pias skrivtips: Karaktärer som stannar i läsarnas sinnen

Eftersom det här med karaktärer är så viktigt har jag grunnat länge på hur man lyckas med sina karaktärer.

I vissa böcker bryr jag mig så mycket om karaktärerna att jag saknar dem när boken är slut och omedelbart vill läsa nästa bok i serien. I andra böcker bryr jag mig inte ett skit om vad som händer karaktärerna och det får mig att bli så uttråkad att jag lägger boken ifrån mig.

Varje gång det händer funderar jag på vad som skiljer dessa böcker åt.

Jag har även läst mängder av skrivarhandböcker och då lusläst de delar som handlar om hur man skapar karaktärer. Tyvärr fokuserar de flesta skrivarhandböcker på hur man lär känna sina karaktärer och det är inte samma sak som att lyckas förmedla detta till läsarna. Men här och där hittar jag guldkorn.

Hur som helst tror jag mig ha svaret på hur du når ut med dina karaktärer så att läsarna saknar dem när boken slutar. Läs vidare om du vill ta del av mina råd. :)
 

Vill du få läsarna att bry sig om dina karaktärer och sakna dem när boken är slut måste du få läsarna att känna empati för karaktärerna. Det säger nog varenda skrivarhandbok jag har läst. Nåja, i varje fall de amerikanska ;)

The reason you love these stories has as much or more to do with the character than the plot, and the reason that´s true is because you feel for the character, you get him, you empathize, you invest yourself emotionally in the reading experience, skriver Larry Brooks i sin skrivarhandbok Story Engineering.

Emotion is the source of our connection with other people, skriver Linda J. Cowgill i sin skrivarhandbok The art of plotting. 

Och visst har de rätt. Det är när vi känner som vi bryr oss. Det är känslor får oss att identifiera oss med karaktärerna och känna empati för dem. Det insåg jag redan tidigt i mina analyser.

Cowgill ger exempel som att när vi ser någon ha ont så får personen vår sympati, när vi ser människor fira så får det oss att le. När vi relaterar till människor känslomässigt överbrygger vi radikala, etniska eller kulturella skillnader.

Jag ser framför mig hur en hjälparbetare i Grekland plockar upp ett drunknat barn i flytväst medan modern gråter floder och visst får det mig att lida med alla dessa båtflyktingar. Cowgill har rätt - Känslor knyter oss samman.  

Känslor får våra karaktärer att bli mänskliga varelser vi bryr oss om och känner för. Det är så vi får våra karaktärer att bli levande.

Det är när vi utelämnar känslorna i en bok som karaktärerna blir platta och tråkiga.

When it comes to a protagonist, the reader must root for him. We must accompany him on his emotional journey. Even if he´s a scumbag before and after the story. And we can´t root for him until we empathize with him. When it comes to antagonists, we must understand what it is they desire and why they operate as they do to get it, skriver Larry Brooks i sin bok Story Enginering.

Oerhört goda råd.

Men hur gör vi för att få med känslor och få läsarna att förstå, identifiera sig med och känna empati för karaktärerna?

Jag har elva knep som hjälper dig på vägen:

1. Tydliggör målet
2. Använd plotten
3. Låt karaktärerna reagera på konflikter
4. Utnyttja karaktärernas bakgrund
5. Ställ karaktärerna inför knepiga valsituationer 
6. Lär känna karaktärerna genom andra
7. Gestalta
8. Låt läsarna ta del av karaktärernas tankar
9. Osynliggör berättarrösten
10. Skriv med känsla
11. Känn dina karaktärer

Om dina karaktärer inte har några mål så blir det ingen handling. Det är en grundregel i skrivandet.

Var tydlig med vilket eller vilka mål dina karaktärer har. Det ska inte finnas en enda scen där läsarna inte vet vad dina karaktärer strävar efter.

Så fort läsarna inte längre förstår vad dina karaktärer vill så kommer de att sluta engagera sig i berättelsen. De kommer att fundera på vad boken handlar om, snarare än att följa med karaktärerna på deras resa mot målet, skriver Steven James skriver i sin bok Story Trumps Structure.

Om du däremot är tydlig med vad dina karaktärer kämpar för blir det enklare för dina läsare att förstå och knyta an till dina karaktärer.

Steven James påstår att om dina karaktärer drömmer om något som dina läsare också drömmer om, så kommer dina läsare att knyta an till dina karaktärer på en känslomässig nivå. Det är bra för det är dit du vill komma.

Men var inte orolig för om dina karaktärer har mål som är lite udda. Det här med att tydliggöra målen fungerar även om läsarna inte strävar efter samma mål. Det viktigaste är att det blir tydligt vad dina karaktärer har att förlora om de inte når sina mål, eller vad de kan vinna om de når målen. Ju mer som står på spel, desto mer kommer nämligen läsarna att heja på dina karaktärer. Och hejar de på dina karaktärer har de knutit an till dem känslomässigt.

Naturligtvis är det viktigt att dina karaktärer vill nå sina mål. Det ska vara så viktigt för dem att de kan gå genom eld och vatten, göra i prinicp vad som helst för att nå målen. För om karaktärerna tvekar då kommer läsarna inte heller tycka att målen är särskilt viktiga. Och tycker inte läsarna att målen är särskilt viktiga så finns det ju ingen anledning att heja på dina karaktärer.

Om du lyckas engagera dina läsare i dina karaktärer och deras strävan efter att nå sina mål är mycket vunnet. Men du måste hålla kvar det engagemanget hela boken igenom. Knepet är att kasta in en massa hinder som gör att dina karaktärer måste kämpa för att nå sina mål. Ju längre in i boken vi kommer desto svårare måste hindren bli så att dina läsare tillslut biter på naglarna av oro för att dina karaktärer inte ska nå sina mål.

Det är med andra ord oerhört viktigt att tydliggöra för läsarna:

• vilka mål dina karaktärer har,
• vad som står på spel om de inte når sina mål,
• att de kan tänkas göra i princip vad som helst för att nå sina mål,
• samt vilka hinder som står emellan karaktärerna och deras mål.

Men det räcker inte bara med att tydliggöra för läsarna vilka mål dina karaktärer har. Läsarna måste förstå karaktärerna för att kunna känna empati för dem. 

Men hur får vi läsarna att förstå sig på karaktärerna?

Without the plot, the character has no stage upon which to show the reader both the character´s surface and true self, säger Larry Brooks i sin bok Story Engineering.

Linda J. Cowgill är inne på samma sak. Vi ska använda plotten, d.v.s. handlingen, som verktyg för att få läsarna att förstå karaktärerna.

Men hur går det till?

Det måste finnas ett samband mellan scenerna och dina karaktärer, en kausalitet som Cowgill säger, för att karaktärernas agerande ska bli förståeligt för läsarna. 

Låt dina karaktärer föra handlingen framåt, det vill säga att det är de som är orsaken till det som sker. Och ta bara med sådant som är relevant för handlingen.

Ett vanligt fel är att kasta in scener som visar hur karaktären agerar i olika situationer trots att dessa scener inte har någon betydelse för handlingen. Författaren tror felaktigt att scenerna ska få läsarna att förstå sig på och bry sig om karaktärerna.

Oftast fungerar det inte.

Scener som inte har någon relevans för handlingen har en tendens att förvirra och tråka ut läsarna och får därför omvänd effekt.

The essence of storytelling demands that we place our main characters on a path. A quest with something at stake, with something to do, to learn and to change. And, that we have placed obstacles to make the journey challenging and interesting. Not so much for them, but for the readers, säger Larry Brooks i sin bok Story Engineering.

Använd dig av berättelsetekniken för att få läsarna att förstå sig på dina karaktärer.

Din karaktär har ett mål där något viktigt står på spel. Karaktären gör något för att nå detta mål. Eftersom det finns hinder på vägen skapar agerandet problem. Problemen får din karaktär att fundera på det som hänt, dra slutsatser och lägga upp nya planer för hur målet ska nås. Karaktären agerar, stöter på ytterligare hinder, vilket leder till nya problem. Och så vidare ända tills karaktären slutligen når sitt mål.

Orsak och verkan måste vara tydligt och föra historien framåt. Ungefär som min bild nedan, vilket är en variant av den dramatiska kurvan.
 

Följer du plotten - som naturligtvis måste ha en fungerande dramatisk kurva - får du ett orsaksamband mellan det som sker i berättelsen. Det gör att karaktärernas agerande blir logisk och förståelig för läsarna.

Vill du läsa mer om den dramatiska kurvan, se mitt blogginlägg Strukturera din roman.

När läsarna förstår varför en karaktär gör en sak - även om det kan vara förkastliga saker som att döda - är det lättare att känna empati för denna karaktär. Och empati är viktigt om du vill få dina läsare att bry sig om dina karaktärer.
 

Det är inte bara karaktärernas agerande som måste vara trolig för att läsarna ska förstå sig på dina karaktärer, säger Linda J. Cowgill i sin bok The art of plotting. Även känslorna måste utvecklas trovärdigt. Du måste alltså visa varför karaktärerna känner som de gör.

Men hur får vi karaktärernas känslor att utvecklas trovärdigt?

En historia förs fram av dess konflikter. Det är konflikterna som bygger upp spänningen och leder handlingen framåt. Knepet är att låta dina karaktärer reagera på de konflikter som hen ställs inför. Det är i kriser vi visar vårt sanna jag och det ska du utnyttja.
 

Hur hanterar dina karaktärer konflikter? Det är frågan du måste besvara inför dina läsare.

Kom ihåg att det inte spelar någon roll för dina läsare vad du som författare påstår. Det enda som har någon betydelse är hur dina karaktärer beter sig.

• Du kan låta dina karaktärer säga eller till och med tänka att de är kära upp över öronen, men om de inte beter sig på ett sätt som tyder på att de är kära kommer dina läsare inte att tro dem. 
• Om dina karaktär skär av sig tummen spelar det ingen roll om du som författare påstår att det gör infernaliskt ont. Om karaktären i nästa mening fortsätter som om ingenting har hänt kommer läsarna inte att tro dig.

Du måste stanna i reaktionen, utforska känslan och låta läsarna dra sina egna slutsatser utifrån hur dina karaktärer beter sig. Med beter sig menar jag inte bara hur de agerar utan även vad de säger, tänker och känner.

Om din protagonist precis får veta att hennes pojkvän lider av en dödlig sjukdom, passar det mindre bra om hon går och bowlar med vännerna och har kul och skrattar som om ingenting hänt. I varje fall inte om hon älskar sin pojkvän och är ledsen för det som hänt. Om hon däremot har svårt att glädjas med de andra, spelar uruselt och låter tankarna driva iväg med henne kan det fungera. Du måste stanna i hennes känslor så att läsarna förstår att hon är ledsen. Och framför allt måste hennes agerande vara logiskt.

Ta därför till vana att alltid lägga in reaktion och reflektion efter att din karaktär utsatts för en större konflikt. 

Jag skriver större konflikter för reagerar din karaktär på varenda liten skitkonflikt tröttar du ut dina läsare. Välj därför ut de konflikter som har mest dramatisk effekt för din berättelse.

Därmed inte sagt att du ska lämna småkonflikterna helt utan reaktion - men du får inte överdriva. Reaktionen måste vara logisk utifrån din karaktärs personlighet.

När du väl har en stor konflikt kan du låta karaktärerna utforska vad de känner och hur de mår. Krama ur citronen som min författarkollega Lennart Guldbrandsson skulle ha sagt. :)

Samtidigt måste du fundera igenom hur du ska visa dina karaktärers respons på konflikten. Även dessa scener måste kännas verkliga och vara intressanta så du inte tappar läsarnas intresse. 

Ett tips är att använda karaktärernas reaktioner för att föra handlingen framåt. Linda J. Cowgill har med exempel från filmen Erin Brocksovich. I början av filmen reagerar Erin genom att ta ut sin ilska på advokaten George, vilket slutar med att han tröstar henne. Så småningom får hon jobb hos honom vilket är upptakten till det stora cancermål som filmen handlar om. Reaktionen på det som hänt får därmed ett större syfte än att bara säga något om karaktären. Det driver även storyn framåt.
 

Larry Brooks talar om tre dimensioner av karaktärsgestaltning i sin bok Story Engineering.

• Den första dimensionen är den vi ser, det vill säga vad karaktärerna gör. 
• Den andra dimensionen är varför karaktärerna gör det de gör.
• Den tredje dimensionen är vem karaktären är innerst inne.

För att skapa karaktärer som läsarna bryr sig om räcker det inte med skrapa på ytan och bara visa den första dimensionen av karaktärerna. Vi måste få läsarna att förstå varför de gör som vi gör och vilka de är innerst inne.

Ibland räcker det inte att visa orsakssamband med vad karaktären gör och vad karaktären tänker och känner. Ibland krävs det något mer för att läsarna ska förstå varför en karaktär gör som hen gör. Det gäller framför allt om du har en knepig protagonist (huvudperson) som gör saker som kan vara svåra för läsarna att förstå.

Det är då du kan ta hjälpa av karaktärens bakgrund för att få läsarna att förstå varför hen agerar som hen gör. Bakgrunden är sådant som hänt innan boken börjar och som format karaktären till att vara på ett visst sätt och ta vissa beslut. 

Låt läsarna få glimta på det som hänt tidigare för att förstå varför karaktären gör som hen gör och blotta den andra dimensionen av karaktärsgestaltning. 

Men - nu höjer jag ett varningens finger - vräk inte ur dig allt. Det riskerar att dränka läsarna i tråkiga bakgrundsbeskrivningar.

Avslöja bara så mycket som krävs för att driva handlingen framåt och för att läsarna ska få en förståelse för karaktären och vad det är som driver hen.

Min bild visar när det fungerar att använda sig av karaktärens bakgrund för att få läsarna att förstå och känna sympati för karaktären.
 

Bakgrunden finns alltid med som ett underliggande skäl till varför din karaktär reagerar som hen gör, men det är inte alltid du behöver kasta in bakgrundsbeskrivningar. Det räcker ofta att hinta på några väl valda ställen för att läsarna ska dra egna slutsatser om vad som format din karaktär till att bli den hen är.

Men samtidigt som det finns en fara med att häva ur sig allt, är det viktigt att inte ge för lite bakgrundsinformation. Framför allt om det gäller din protagonist (huvudperson) och denna gör saker som är svåra för läsarna att förlika sig med, t.ex. brott.

Jenny Rogneby har en sådan protagonist i sin bok Leona. Hennes huvudperson gör saker som ligger väldigt långt bort för de flesta människor. För att få läsarna att förstå varför Leona gör som hon gör droppar författaren ut bakgrundsinformation lite här och där i historien. Det är bra.

Enda problemet är att Jenny droppar för lite. Eftersom Leonas syskon växt upp till normala, ansvarstagande människor är det svårt att se någon orsak-verkan mellan Leonas uppväxt och hennes beslut som vuxen. Istället undrade jag om Leona kanske alltid haft denna abnormalitet i sin personlighet, vilket föräldrarna upptäckte redan när hon var barn. Kanske var det tvärt om så att Leonas agerande som barn orsakade föräldrarnas agerande, istället för att föräldrarnas agerande orsakade hennes beteende som vuxen. Vad är orsak och vad är verkan? Kausaliteten håller inte och det gjorde att jag som läsare tvivlade på bakgrundshistorien.

När läsarna tvivlar på kausaliteten - vad som är orsak och vad som är verkan - blir det svårt att förstå varför en karaktär agerar som hen agerar. Då blir det också svårare att knyta an till och känna sympati för denna karaktär.

Jenny Rognebys bok Leona har höjts till skyarna och hon hade tio förlag som slogs om att få publicera boken. Den enda kritik jag sett mot hennes bok är just denna - att det är svårt att känna sympati för bokens huvudperson. Det gör att flera läsare ogillar Leona och därmed har svårt för berättelsen. Hade Jenny förklarat orsakssambandet tydligare hade Leonas agerande blivit mer trovärdigt och då hade hon fått med sig även dessa läsare. 

Slarva inte med logiken i din berättelse. Se till att ha en tydlig orsak och verkan till varför din karaktär agerar som hen agerar.
 

För att nå ett riktigt djup på dina karaktärer krävs det att du tar dem till tredje dimensionen av karaktärsgestaltning och avslöjar vilka de är innerst inne.

En persons bakgrundshistoria kan vara en viktig del i förklaringen varför hen agerar på ett visst sätt, men det är inte samma som som ens sanna personlighet. Vår bakgrund är aldrig samma sak som dem vi är, det bestäms av våra val och vårt beteende, skriver Larry Brooks i sin bok Story Enginering.

Men hur får vi fram vilka våra karaktärer är innerst inne?

Det handlar som sagt om vilka val vi gör i livet.

Ett bra tips som Linda J. Cowgill ger i sin bok The art of plotting är att ställa din karaktär inför val - viktiga val som får stora konsekvenser för karaktären, gärna val som ställer karaktären inför ett moraliskt dilemma. Låt sedan läsarna se hur karaktären kämpar med sina innersta demoner och hur kampen leder fram till ett beslut att agera eller inte agera.

Det är nämligen genom vårt beslut att agera eller inte agera som säger något om vilka vi verkligen är. 

Om karaktären dessutom bekämpar sina innersta demoner har hen genomfört en så kallad character arc som Larry Brooks uttrycker sig. Karaktären har gjort en inre resa och utvecklats som person och sådant gillar läsarna. Framför allt om de får vara med på resan och den är trovärdig med tanke på vad som hänt.

Säg att din protagonist (huvudperson) är en gravt alkoholiserad man som det är svårt att få någon förståelse för. Men säg att denna man ställs inför ett val där han måste lägga undan spriten för att lyckas med sitt uppdrag. Om han trots sitt svåra beroende kastar spritflaskan vinner han läsarnas sympati. När han sedan får abstinensbesvär, händerna skakar och han nästan tar en klunk ur flaskan fast han vet att han inte borde, så lider vi med honom. Vi känner hans ångest, hans svåra val och då har vi knutit an till karaktären.

Readers love a vulnerable hero who regocnises her own weknesses and temptations, and the conguers them, citat från Larry Brooks.
 

Som jag varit inne på tidigare är det känslorna som får oss att känna empati och samhörighet med romankaraktärerna.

När jag tittade på tv-serien Big Bang Theory slog det mig - våra känslor för karaktärerna förändras när vi ser dem genom andra karaktärers ögon.

Howard i Big Bang Theory var inledningsvis en rätt sliskig karaktär som försökte att stöta på alla kvinnor han mötte. När han träffade Bernadette och vi fick se honom genom kärleken i hennes ögon förändrades han till en rätt rolig prick.

Utnyttja den möjligheten för att skapa karaktärer som dröjer sig kvar i medvetandet hos dina läsare.

Linda J. Cowgill framhäver att det är tack vare relationerna till andra karaktärer som läsarna
knyter an till romankaraktärerna.

Du ska aldrig skriva ett manus som bara handlar om en enda person utan meningsfulla relationer. Kasta in fler karaktärer och låt dem samspela med din protagonist (huvudperson) för att göra denna levande. Vi måste se andra bry sig om karaktären för att vi ska bry oss om den, skriver Cowgill i sin bok The art of plotting.

Och visst är det så.

För några år sedan fick jag frågan från en författarkollega som skrivit en relationsroman: Mina testläsare blir inte kära i den manliga huvudkaraktären. Vad gör jag för fel? Är han inte attraktiv nog?

Jag läste manuset och det tog inte lång stund innan jag visste vad problemet var.

Det handlade inte alls om den manliga huvudkaraktärens attraktionskraft.

Problemet var att den kvinnliga huvudkaraktären inte visade hur mycket hon älskade och brydde sig om denna man. Visst hade författaren skrivit att kvinnan var jättekär, men inte gestaltat det genom kvinnans handlingar eller ord. Uttalanden som att hon var jättekär föll platt till marken när det inte kom några bevis som stödde uttalandet. Som läsare trodde jag inte på påståendet att kvinnan var kär eftersom hon aldrig visade det. Inte heller trodde jag på författarens påstående att mannen var fantastisk, eftersom det inte fanns några personer i hans omgivning som bekräftade det. Och därmed blev jag som läste inte heller kär i mannen.

Min författarkollega arbetade om manuset och skickade ut det på en ny runda hos testläsare och den här gången blev reaktionen en annan. Flera återkom och sa att de blivit kära i den manliga huvudkaraktären.
 

• Vill du få dina läsare att bry sig om dina karaktärer?
  Se då till att andra karaktärer i manuset bryr sig om dessa karaktärer.
• Vill du få dina läsare att känna för dina karaktärer? 
  Se då till att det finns andra karaktärer som visar det du vill att dina läsare ska känna.

Är det skräck du vill att dina läsare ska känna för din protagonist måste du ha med en karaktär som är rädd för protagonisten. Är det kärlek du vill att dina läsare ska känna måste du ha med en karaktär som blir kär i protagonisten. Och så vidare. 

Men det räcker inte att påstå att de är rädda eller kära. Det måste visas. Och det gör du genom att gestalta.
 

För att få läsarna att bry sig om dina karaktärer måste du låta läsarna upptäcka storyn tillsammans med karaktärerna. Låt läsarna känna karaktärernas känslor, tänka deras tankar och komma på lösningen på problemen tillsammans med karaktärerna. Gör läsarna delaktiga.

Rådet kommer från Linda J. Cowgill och jag håller helt och fullt med. Du löser oerhört mycket genom att gestalta.

Läsarna älskar när de antingen:

• själva blir karaktären eller
• lär länna karaktären som en kär vän

När du gestaltar blir läsaren en del av historien och har lättare att skapa en relation till romankaraktärerna.

När du beskriver blir läsaren en utomstående som får allt serverat på fat, ungefär som en refererande tidningsartikel. Det skapar distans till berättelsen och personerna som berättelsen handlar om. Distans är aldrig bra om du vill skapa karaktärer som dröjer sig kvar i dina läsares medvetande.

Se därför till att gestalta om du ska lyckas med dina karaktärer.

Läs mer om gestaltning i mina blogginlägg:
Lyckas med din gestaltning
Lyckas ännu mer med din gestaltning
Miljöbeskrivningar som funkar

Japp, du kan använd miljöer för att gestalta dina karaktärer. Läs min blogg om du inte tror mig :)
 

För att skapa karaktärer som dröjer sig kvar hos läsarna är det viktigt att du låter läsarna få ta del av karaktärernas tankar.

Allting blir ju så mycket enklare om du kan utnyttja fördelarna med att skriva böcker framför filmens begränsningar och ta med läsarna in i karaktärernas hjärnor. Att beskriva dina karaktärers tankar är ett jättenkelt knep att få fram hur de känner.

Det gör du enklast med den allvetande berättaren, vilket du kan läsa mer om mitt blogginlägg Perspektiv och berättare.

Den objektiva berättaren (flugan på väggen) är däremot mindre lämpad. Där får man som läsare endast se vad karaktärerna gör eller säger, men inte följa med in i deras tankar.
 

Det är också viktigt att du låter berättarrösten vara så osynlig som möjligt för läsarna om du vill skapa karaktärer som läsarna bryr sig om. 

Med en synlig berättarröst skapar du omedelbart en distans mellan läsarna och romankaraktärerna. Varje gång berättarrösten skiner igen är det uppenbart för läsarna att det här är en bok och att romankaraktärerna inte är verkliga.

Varje gång du som författare raljerar över något, berättar något som den som har perspektivet inte kan veta eller stoppar in ord som "tänkte han", lägger du en sten på muren som skiljer läsarna från karaktärerna. 

Läs mer om berättarrösten i mitt blogginlägg Perspektiv och berättare.

Ta exemplet med författarparet Kepler. I sin bok Hypnositören har de valt att den objektiva berättaren och en tydlig berättarröst. De sitter som en fluga på väggen och låter läsarna se och höra allt som sker, men inte följa med karaktärerna in i deras tankar. Istället låter de en yttre berättarröst förklara vad som sker, oftast med väldigt detaljrika beskrivningar av hur folk agerar.

Valet av berättare och berättarröst skapar en distans till karaktärerna. Jag kunde inte knyta an till dem och när jag inte brydde mig om karaktärerna brydde jag mig inte om hur det skulle gå i berättelsen. 

Jag tvingade mig igenom de 100 första sidorna i Hypnositören innan jag gav upp. Valet av den objektiva berättaren och den tydliga berättarrösten fick karaktärerna att bli döda marionettdockor som spelade skuggteater på avstånd, medan jag som läsare satt i salongen och tittade på. Jag blev en utomstående betraktare.

Jag frågade flera personer som läst Kepler om de saknade karaktärerna och svaret var alltid nej. Skälet till att de ändå läste nästa bok i serien var att de gillade handlingen. Och visst säljer Kepler bra ur ett svenskt perspektiv, men jag är övertygad om att de skulle sälja ännu bättre om de tonade ned berättarrösten, gestaltade mer och lät läsarna följa med i in i karaktärernas tankar.

Vill du skapa karaktärer som dröjer sig kvar hos läsarna är det viktigt att skala bort alla filter mellan läsarna och karaktärerna.
 

Det kanske allra viktigaste knepet för att skapa karaktärer som dröjer sig kvar i hos läsarna är trots allt att du skriver med känsla.

Ska du förmedla känsla, skriv med känsla.

Om du själv går in i den känsla du vill förmedla blir det oftast bra.

• Om du gråter när du skriver, gråter läsarna med dig.
• Om du skrattar när du skriver, skrattar läsarna med dig.
• Om du är rädd när du skriver, räds läsarna med dig.
• Om du är kär när du skriver, älskar läsarna med dig.

Försök hitta känslan hos dig själv - även om det är jobbigt många gånger - och skriv ur dig allt du känner. 

Lita på att läsarna känner det du känner.
 

För att du ska lyckas med mina knep ovan är det viktigt att du känner dina karaktärer.

I mitt nästa blogginlägg ger jag dig verktyg för hur du på ett enkelt sätt tar dig innanför skinnet på dina karaktärer.

Filmmanusförfattaren Robert Towne lär har sagt:
When you knows what your caracter is afraid of, you knows what the character has to face."

Mer om det i nästa blogginlägg Känn dina karaktärer.

Kram Pia