Pias skrivtips: Miljöbeskrivningar som funkar

Lika bra att ta det från början och besvara frågan vad miljö är för något.

Se det som kulissen där allting sker.

Och som kuliss är din miljö utbytbar. Det finns nämligen miljoner olika miljöer som kan användas som bakgrund för att berätta din historia. 

Likväl är miljön nog så viktigt. Rätt val av miljö kan nämligen lyfta din historia till oanade höjder. 

Det är ditt jobb som författare att välja de rätta miljöerna.

Utgå från syftet med din scen (jag återkommer med syftet med scener i ett annat blogginlägg) och prova dig fram genom att byta kuliss för dina händelser.

• Vad händer om du flyttar scenen för familjegrälet från matbordet där hemma till skoaffären i shoppinggallerian?
• Vad händer om du flyttar scenen för mordförsöket från en mörk och öde gränd mitt i natten till en fullbelagd tunnelbanevagn i morgonrusningen?
• Vad händer om du flyttar händelsen från 2000-talet till 1800-talet?

Som du förstår får valet av kuliss stor betydelse för din berättelse. Det är inte alla miljöer som fungerar. Kör du fast kan det löna sig att byta miljö och se vad som händer.

Se dessutom till att variera dig så att inte alla scener utspelar sig på samma plats. Hur mysiga miljöer du än skapat så är det rätt trist att läsa om samma sak hela tiden.
 

Men vad var det då som gjorde att min svenskalärare tyckte jag skrev så att hon såg miljöerna framför sig trots att jag knappt hade med några miljöbeskrivningar alls?

Jag har funderat på det där och kommit på att det beror på att en stor del av mina miljöbeskrivningar är gestaltande och inte refererande.

Jag förklarar nedan nedan vad jag menar med de här båda begreppen. 
 

Refererande miljöbeskrivningar är när författaren själv eller någon av karaktärerna i boken beskriver miljön rakt upp och ned som ett referat. Oftast är det en person som ser miljön framför sig och beskriver den för läsaren. 

Exempel på refererande miljöbeskrivning från Jean M. Auels bok Stäppvandringen:

Kreaturen var utspridda mellan sluttningens fot och vattenbrynet, där frodigt grönt gräs växte på små ängar med buskar här och var. Den fläckiga kon var ensam på en liten plätt, och ett tätt bestånd av björk och albuskar i ena änden skiljde henne från flera andra medlemmar av hjorden. Buskarna fortsatte längs sluttningens fot och ersattes av ruggar av säv och vass med skarpkanade blad på sumpmark i den andra änden, som ledde till ett kärr där hög rörvass och kaveldun växte tätt.

Refererande miljöbeskrivningar kan vara både vackra och poetiska, men har en tendens att trötta ut läsarna eftersom de drar ned tempot och utestänger läsaren från att vara delaktig i berättelsen. Läs mer om tempo i mitt blogginlägg Öka drivet med rätt pacing.

Förr om åren var det vanligt att miljön beskrevs på detta refererande sätt. Jean M. Auel var stor på 80-talet. Alla vi som läst och älskat hennes böcker har nog stönat högt åt att miljöbeskrivningarna tagit allt större och större utrymme för varje bok och skälet är att det mesta av hennes miljöbeskrivningar är refererande.

Numera är de refererande miljöbeskrivningarna på väg bort.

Det går bra att ha med refererande miljöbeskrivningar, men bara väldigt kort. De böcker som säljer stort idag har sällan den här typen av långa refererande miljöbeskrivningar. 

Många fantasyförfattare stångas med problematiken att de måste presentera en helt ny värld för läsarna. Oftast är det rätt mycket som ska beskrivas och det görs i inledningen på boken eftersom författaren är rädd att  läsarna annars inte lyckas följa med i berättelsen. Därför har jag läst rätt många outgivna fantasymanus där författaren tagit genvägen att beskriva sin värld i långa referat. Tyvärr dödar det intresset för berättelsen och jag tror att det är därför så många förlag ratar fantasy, trots att genren har en stor läsekrets.

Men det finns undantag där fantasyförfattaren litar på att läsarna förstår den nya världens premisser utan långrandiga miljöbeskrivningar. Ett bra exempel är Åsa Bökers bok Nordland, utgiven på Mörkersdottirs förlag.

Som jag skrev i min förra blogg är det nya inne att gestalta och det gäller även miljöbeskrivningarna. Jag återkommer till hur du gör nedan.
 

Skillnaden mellan en refererad och en gestaltad text är att i den förra får läsaren allting serverat på ett fat. Författaren säger till läsaren: Såhär är det.

I en gestaltad text får läsaren däremot själv vara med och dra sina egna slutsatser. Läs mer om gestaltning i mina blogginlägg Lyckas med din gestaltning och Lyckas ännu mer med din gestaltning.

Detsamma gäller miljöbeskrivningar.

I en gestaltande miljöbeskrivning låter du läsarna dra sina egna slutsatser. 

För att lyckas med din gestaltning av miljön måste du sluta förklara för läsaren vad som gäller. Istället ska du visa det på ett så naturligt sätt att läsaren kliver in i berättelsen och blir en del av den.

Det gör du enklast om du låter miljön bli en del del av handlingen. Du sticker in miljön i korta sekvenser här och där genom att miljön blir en naturlig del av det dina karaktärer säger, gör, upplever och tänker. Genom att använda alla fem sinnen och väl valda detaljer får du läsaren att dra egna slutsatser om miljön och skapa sin egen bild av hur det ser ut, utan att du sagt det rakt ut.
 

Det absolut enklaste sättet att gestalta miljön är att låta miljön bli en del av det dina karaktärer gör.

Här är ett exempel på från mitt manus Djävulsverk.

Jag öppnar de viktorianska verandadörrarna, drar ett djupt andetag och smakar på den salta havsluften. Glider ned på rottingfåtöljen som står där som om den väntat på mig. Det är en underbar känsla att kunna göra så och veta att jag får.

Istället för att förklara att huset ligger vid havet, har viktorianska verandadörrar och en terass med en rottingfåtölj, så tar jag med detaljer om miljön genom vad min karaktär gör. Hon öppnar verandadörrarna. Hon smakar på havsluften. Hon glider ned i rottingfåtöljen.
 

Det räcker inte att bara låta miljön bli en del av vad din karaktär gör. Låt dina karaktärer uppleva miljön med alla fem sinnena:

• Syn
• Hörsel
• Känsel
• Smak
• Lukt

Här är ett exempel från mitt eget manus Djävulsverk där alla fem sinnena används:

Stirrar på lågorna tills de dör ut. Allt som blir kvar är förkolnande träbitar och en unken röklukt som satt sig i hår och kläder. Känner fukten krypa ut ur väggarna. Huttrar. Moraklockan på väggen slår tolv dova slag. Midnatt. Spöktimmen. Jag försöker svälja men munnen är torr, smakar aska och tungan fastnar mot gommen. 
 

Du kan också gestalta miljön genom att låta den bli en av dina karaktärers tankar.

Här är ett exempel från Jenny Rognebys bok Leona:

Pelle stod vänd mot dataskärmen i bortre delen av rummet. Jag förstod inte att så många kollegor valde att sitta med ryggen mot dörren. Själv tyckte jag det var otrevligt att inte veta vem som klev in till en medan man var koncentrerad på skärmen.

Den första meningen, att Pelle står vänd mot dataskärmen, är refererande. Men lägg märke till att det bara är en kort mening och syftet är att vi ska lära oss något om Leona som person. I nästa mening är vi inne i Leonas tankar. Händelsen förvånar henne och därför lägger hon märke till detaljen. När hon funderar på det får vi veta att Pelle sitter med ryggen dörren och att det är det normala, men inte för Leona. Miljön vävs in i Leonas tankar och säger både något om henne som person, om Pelle som person som var hon befinner sig.
 

Ibland kan du få med miljön utan att nämna den med ett enda ord. Detta sätta att beskriva en miljö kallas indirekt miljöbeskrivning. Jag har lånat begreppet från Elisabet Norins bok Tre enkla regler finns inte. 

Exempel på indirekt miljöbeskrivning från min bok Djävulsverk:

”Julia”, säger rektorn när hon öppnar dörren. ”Kom in och sätt dig.”

Inte på ett enda ställe i den här scenen förklarar jag för läsaren att Julia befinner sig på rektorns kontor i skolan. Det räcker med denna inledande dialog för att läsarna själva ska dra den slutsatsen.

I en direkt miljöbeskrivning skrivs miljön ut. Det finns ingen tvekan om var vi befinner oss eller att det handlar om en miljöbeskrivning.

Exempel på direkt miljöbeskrivning från min bok Djävulsverk:

Vi sitter vid det stora middagsbordet i finrummet som jag normalt aldrig använder. 

Nu är det här två övertydliga exempel på indirekta och direkta miljöbeskrivningar. Om du tittar på exemplen som jag använt tidigare i det här blogginlägget så märker du att gestaltande miljöbeskrivningar ofta är indirekta, medan refererande miljöbeskrivningar ofta är direkta. 

Att använda sig av indirekt miljöbeskrivning är ett bra sätt att låta läsarna dra egna slutsatser om miljön.
 

Ett misstag många gör är att låta miljöbeskrivningarna växa i omfång som en överjäst deg.

Det är lätt att tro att ju mer du berättar om hur det ser ut, desto bättre är det.

Tyvärr får det oftast motsatt effekt. Om degen får jäsa för länge försvinner den goda smaken och kvar blir äckliga biprodukter.

På samma sätt blir det om du beskriver miljön för mycket. Jag kommer bl.a. berätta mer om det i ett kommande blogginlägg om research.

Men vad är en lagom nivå att lägga sig på?

Oavsett om du väljer att referera eller gestalta din miljö är det viktigt att inte ösa ut allt på en gång. Det kallas för infodump och jag återkommer till det i en annan blogg.

Istället för att presentera miljön i långa miljöbeskrivningar så pytsar du ut den lite i taget. Då märker inte läsaren att du beskriver miljön.

Här är ett exempel från mitt eget manus Djävulsverk:

”Skönt, vi hann hem till fotbollsmatchen”, säger han samtidigt som han kastar iväg jackan mot mitt håll.
   Den landar vid mina fötter och jag plockar upp den från golvet. Hänger den på den redan överfulla kroken och funderar på vad jag ska göra av min egen jacka. Lyckas efter många om och men få fast även min jacka på kroken, draperar Johnnys halsduk över alltsammans och ställer mina högklackade skinnstövlar prydligt lutade mot väggen.
 

För att skapa trovärdighet i dina miljöbeskrivningar är det viktigt att du inte är för vag med dina beskrivningar. Vaga beskrivningar är nämligen ett tecken på att du inte vet vad du pratar om.

Har du någon gång spelat Rappakalja så vet du vad jag menar. I Rappakalja vinner den som ljuger bäst. Spelet går nämligen ut på att få sina motspelare att tro att just ditt förslag är det rätta. Jag minns en gång när Jenny var med och spelade. Hon svarade i stil med: "Det var det datum då en kung förlorade ett krig". Som ni förstår förlorade hon stort.

Naturligtvis är det enklare att vara specifik med detaljerna om du känner till platsen där din bok utspelar sig och har sett den med egna ögon eller om du själv har jobbat i det yrke som du beskriver. Men ibland är det omöjligt. Om du inte kan hitta information via intervjuer, i böcker eller på internet får du ta till din fantasi.

Måla upp en så detaljrik miljö du kan framför dig och välj sedan ut några få detaljer som framhäver det du vill säga. 

Istället för porslinet skriver du sopptallriken med sitt snirkliga rörstrandsmönster. Vips är det enklare för läsaren att se det hela framför sig.

Vräk inte ur dig ALLT du vet, för då har du dina långa trista infodumpar som får läsarna att lägga ifrån sig boken. Välj istället ut några väl valda detajler som säger något om tid, rum, karaktären, handlingen eller för att skapa den rätta känslan.

Här är ett exempel från Susanne Collins bok Hungerspelen:

På vakt vid Prims knä sitter världens fulaste katt. Nosen är intryckt, halva ena örat är borta och ögonen har samma färg som ruttnande squasch. Prim döpte honom till Smörblomma och hävdade bestämt att den smutsgula pälsen liknade den klargula blomman.

Med några väl valda detaljer ser du katten framför dig. Men valet av detaljer har även ett annat syfte - de säger väldigt mycket om flickan som har perspektivet, Katniss, och hur hon ser världen jämfört med hur hennes syster Prim förhåller sig till livet. Det är viktigt för att sätta deras personligheter. Och ni som läst böckerna vet säkert också att det här uppehållet i handlingen för att studera katten har ytterligare syfte -  katten får nämligen en betydande roll i handlingen i sista boken. Jag återkommer till det här med syften längre ned i texten.

Märker du att de första raderna av miljöbeskrivningen är refererande snarare än gestaltande? Ändå fungerar det bra. Skälet är att det handlar det om några få rader - inte långa stycken av refererande miljöbeskrivningar. Det är helt okej att skriva refererande om du gör det i korta etapper.

Nå, ska vi gå in på det här med syftet med dina miljöbeskrivningar?
 

Fundera på vad syftet är med dina miljöbeskrivningar. Det finns fyra grundsyften och det är viktigt att åtminstone ett av dem är uppfyllt:

• Sätta tid och rum.
• Gestalta karaktärerna.
• Förstärka intrigen.
• Förmedla en känsla.

Det första många tänker på är att syftet med miljön är att beskriva rummet, d.v.s. var handlingen utspelar sig.

Men miljön kan även användas för att få läsaren att förstå när i tiden handlingen utspelar sig.

Om du skriver om en historisk händelse kan det göras med tidstypiska detaljer som utsvängda byxor och gröna medajlongtapeter, men även vilken musik som spelas på radion, vilken mat som äts vid middagsbordet och vilka tekniska apparater som används. Du kan även använda tidsmarkörer för att visa om det är dag eller natt, sommar eller vinter.

Med rätt detaljer och tidsmarkörer behöver du aldrig skriva ut var och när handlingen utspelar sig, det förstår läsaren ändå.

Här är ett exempel från mitt manus Dubbelspel:

Tonerna från stråkarna trängde igenom sorlet från alla människor och fick fötterna att börja dansa av sig själva under den stora, välvda klänningen. Guldfärgad och ny för aftonen, alldeles bedårande som hennes väninna Emma-Lovisa utbrustit. Ja, Leonore kände sig faktiskt bedårande ikväll.

Trots att du inte kan säga exakt vilket årtal boken utspelar sig tror jag du får en känsla för att det här är en historisk roman och att händelsen utspelar sig på en bal.

Jämför texten ovan med den nedanför från mitt manus Djävulsverk:

Känner mig fortfarande trött och vältrar mig ut i badrummet. Borstar tänderna mot spegeln. Kinderna är plufsiga och jag är svart under ögonen. Fan, jag ser ut som skit. Tyvärr kan jag ju inte hjälpa det. Fnittrar lite. Kör handen genom det långa röda håret, vibrant red som det stod på förpackningen. Ser banne mig inte alls lika snyggt ut som på syrran, men hennes hårfärg är ju äkta. Jag är fake. Håller upp håret som en tofs mitt på huvudet. Tänker på barndomens jular och den där tecknade filmen om tomtar och troll. Trollmor tar en orm och slingrar den runt håret. Jag gör det samma med en bit tandtråd.

Utan att jag nämner det med ord förstår du att det är morgon. Vi befinner oss i modern tid med hårfärg, uttryck lånade från det engelska språket och barndomens tv-program. Det är några väl valda detaljer som sätter tiden. Och säkert ser du jaget framför dig, Julia som hon heter. Kanske du till och med får en känsla av vem hon är som person bara genom dessa få rader?
 

Ett annat mycket viktigt syfte med miljöbeskrivningarna är att gestalta karaktärerna.

Vänta nu, tänker du kanske. Jag har precis lärt mig att skriva gestaltande miljöer. Ska jag nu använd miljöerna för att gestalta mina karaktärer?

Ja - och jag har redan varit inne på det i mina exempel ovan. Många av miljöbeskrivningarna används för att du som läsare ska lära känna karaktärerna i boken.

Hur gör du då för att använda miljön för att gestalta dina karaktärer?

Knepet är att se världen genom din karaktärs ögon och använda detaljer som beskriver vem din karaktär är som person.

Gå in i den karaktär som för närvarande har perspektivet (läs mer om detta i min blogginlägg Perspektiv och berättare samt Lyckas ännu mer med din gestaltning) och sätt på dig den personens glasögon.

Ställ dig frågor som:

• Vilka detaljer lägger din karaktär märke till och vad lägger hen inte märke till?
• Vilka värderingar har din karaktär och hur ser hen på världen?
• Vilket humör är din karaktär på och har det hänt något som påverkar hens känslor?
• Har din karaktär några yttre karaktärsdrag som påverkar hur hen ser på världen?

Tänk på att det är minst lika viktigt vad din person inte funderar över. Hur troligt är det att din karaktär lägger märke till inredningen på jobbet eller i hemmet som hen sett varenda dag i flera års tid? Knappast, eller hur?

Så vad är det då din karaktär lägger märke till?

Oftast handlar det om sådant som överraskar din karaktär, t.ex. något som är nytt eller som förändrats eller något som känns udda och konstigt. Kanske någon möblerat om på kontoret under natten eller köpt nya gardiner? Eller så letar din karaktär efter något, kanske en borttappad nyckel eller en ledtråd i ett mordfall. Eller så har din karaktär ett personlighetsdrag som gör att hen lägger märke till vissa saker, t.ex. allt som är randigt. 

Här är ett exempel från mitt eget manus Djävulsverk:

Jag stirrar på moraklockan på väggen. Karl har varit där och pillat. Flyttat om visarna och försökt få klockan att gå, men den är död ... Död. Jag sluter ögonen. 

Jaget i berättelsen skulle troligtvis inte stirra på klockan om det inte var något särskilt med den. I det här fallet har Karl varit där och pillat och därför reagerar jaget. 

Men det är också viktigt att du funderar på hur din karaktär ser på världen. Det beror nämligen på hens personlighet och vilka värderingar din person har. Om din karaktär är utpräglad feminist kanske hen ser allting som är orättvist ur ett kvinnoperspektiv men missar andra detaljer.

Din karaktärs sätt att se världen påverkas också av hur hen mår för tillfället och om något hänt som påverkar hens känslor. Det är t.ex. väldigt stor skillnad på en person som precis fått veta att hen vunnit en miljon på lotto mot en person som precis fått veta att hens älskade råkat ut för en olycka.

Här är ett exempel från mitt eget manus Djävulsverk:

Jag ligger kvar i sängen.
Lyssnar.
Det låter som någon drar en vagn över golvet.
Det är någon i mitt hus.
Tittar i taket.
Den ena takplankan är något bredare än de andra.
Undrar varför ena takplankan är bredare än de andra?
Det knarrar i trappan.
Det är någon som går i den.
Borde jag gå upp och se efter?
Ja, det borde jag nog.
Eller så ligger jag kvar här.
Konstigt egentligen att takplankorna är olika breda.

En normal person skulle inte fundera på hur breda takplankorna samtidigt som en främmande person går omkring i huset, men en person i chock kan göra många konstiga saker.

Yttre karaktärsdrag kan också påverka hur din karaktär ser på världen. Säg att din karaktär är blind. Hur gör en blind person för att ta reda på hur ett rum är möblerat? Troligen måste hen känna sig fram, kanske går hen rakt in i ett bord och inser att kanterna är vassa och ligger precis i linje med knäskålarna. Du kan till och med få läsarna att förstå att din karaktär är blind genom att låta hen drulla in i bordskanten.
 

Miljön kan även användas för att förstärka intrigen:

• Plantera ledtrådar och dolda budskap.
• Skapa kopplingar i berättelsen så att upplösningen blir trovärdig.
• Kroka fast i läsarna så att de blir nyfikna och vill veta mer.
• Föra handlingen framåt.

Om du någon gång läst en klassisk pusseldeckare vet du precis vad jag talar om. I pusseldeckare planteras ofta små ledtrådar i miljöbeskrivningarna. Ledtrådar som oftast går läsaren helt förbi men som finns där i bakhuvudet och gör upplösningen trovärdig trots att den överraskar.

Men även i andra böcker används miljön för att plantera ledtrådar och dolda budskap som behövs för den viktiga upplösningen. Genom att lägga kopplingar till slutet redan i början av manuset binds berättelsen samman.

Här är ett exempel från mitt eget manus Dubbelspel:

Jag torkar tårarna med händerna och blinkar mot ljuset. Sveper med blicken över terrassen. En enda stol finns det. Funderar. Går in i huset och ser det med nya ögon. En ensam fåtölj. En ensam stol vid matbordet i köket. Öppnar skåpluckorna. En enliters gryta, en stekpanna version mindre. En tekopp. En bordstablett. 

Här lägger jag medvetet läsarnas fokus på en detalj i miljön som verkar ha ett dolt budskap. Än så länge vet varken bokens huvudperson eller läsarna vad det handlar om, men det ställer frågor som måste besvaras innan boken slutar. Jag krokar fast läsarna och får dem att vilja veta mer.

Miljöer kan även användas för att driva handlingen framåt. 

Här är ett exempel från Susanne Collins bok Revolt:

Fyra människor rullar ut en enorm bröllopstårta från ett sidorum. Det är en bländade skapelse, översållad med simmande fiskar och segelbåtar och havsblomster på blågrön glasyr med vita vågkammar. De flesta gäster backar undan för att släppa fram underverket, men jag tränger mig fram mot tårtan. Jag måste få mina aningar bekräftade. Lika säkert som att Cinna broderat stygnen på Annies klänning, lika självklart är det att Peeta format de sockrade blommorna på tårtan.

Märker du vilka målande detaljer Susanne använder sig av? Detaljer som kan tyckas vara helt onödiga, men som behövs för att skapa trovärdighet. Med sådana detaljer måste ju Katniss ha varit där, något annat är otänkbart.

Men det viktigaste syftet med miljöbeskrivningen i det här fallet är att föra intrigen framåt. När Katniss upptäcker att Peeta skapat blommorna på tårtan vet hon att han vaknat från sin koma. Det är en mycket viktig vändpunkt i berättelsen och den fås fram genom miljöbeskrivningen.
 

Sist men inte minst så används miljöbeskrivningar ofta för att förmedla en känsla.

Du kan använda miljöbeskrivningarna för att:

• gestalta en känsla hos dina karaktärer,
• eller skapa en känsla hos läsarna.

Säg att du ska gestalta en händelse där en person har dött. Din huvudkaraktär har precis fått beskedet. Hur tror du att hen upplever världen? Är musiken som spelas på radion glad och poppig eller trist och mossig? Hur doftar kanelbullarna i väntrummet? Gott eller unket? Hur är färgskalan på väggarna? Färgstark eller grå?

Du kan alltså använda miljön för att gestalta hur en person känner sig.

Steven James skriver i sin bok Story Trumps Structure att det är viktigt att karaktärerna har en aktiv relation och attityd till miljön de befinner sig i. Likaväl som att du kan använda dig av dina karaktärers känslor för att gestalta miljön kan du låta miljön påverka hur dina karaktärer känner sig. Ett sjukhus upplevs betydligt mer tryckande för personen som precis har misst en kär vän, än en vacker sommaräng när solen skiner. Valet av miljö har alltså stor betydelse för den scen du vill skriva.

Här är ett exempel från Ebba Ranges bok Kristalläpple:

Jag hade hamnat på tröskeln till vardagsrummet och den var hård mot kinden. Vyn var annorlunda och ny därifrån. Bland kristallkrosset på parkettgolvet såg jag svarta skosnören snrikligt instoppade i två par svarta skor. Det fanns damm under pianot, en fluga promenerade på den mittersta pedalen, den gjorde sedan en kort flygtur till den högra.

Detaljerna i miljöbeskrivningen är exakta och väldigt specifika. Det kan verka onödigt att vi får följa en fluga som spatserar på pianopedalerna, men det säger så mycket om situationen, om flickan som ligger ned på tröskeln till vardagsrummet efter att hon fått uppleva något av det värsta en person kan uppleva. Genom att fokusera på detaljerna förtränger hon verkligheten och vi förstår att hon är i chock.

Du kan även använda miljön för att mana fram rätt känsla hos läsarna.

Säg att du skriver en riktigt ruskig scen där läsaren ska bli rädd. Det blir enklare att skapa den där läskiga känslan om det är en mörk och blåsig natt än om det är en strålande sommardag. Det är väl därför som mörker oftast används för att förstärka sådant som ska vara läskigt.

Här är ett exempel från mitt manus Djävulsverk:

Håller händerna framför mig för att inte ramla över något. Hasar med fötterna så att jag inte far nedför trappan. Det är kallt och luktar jordkällare. Det kryper längs med kroppen. Jag måste bort, bort. Följer väggen med högerhanden. Vet att jag kommer till trappan om jag bara håller mig till väggen. 

Ska du skriva en romantisk kärleksscen passar det bra med en en mysig restaurang med rutiga dukar, levande ljus och stråkorkester i hörnet. Scenen blir troligen inte lika romantisk om restaurangen ligger i en mörk källare, vägg i vägg med soprummet och att illaluktande duster letar sig in i lokalen. Jag har för övrigt varit på en sådan restaurang och det var en mycket obehaglig upplevelse.

Här är ett exempel från mitt manus Dubbelspel: 

Försiktigt lyfte han upp hennes nakna kropp i sina armar och lade henne i de mjuka dunbolstren. Hon öppnade ögonen och log mot honom. Ljuset från eldstaden - han hade mutat tjänarna för att de skulle se till att elden brann i hans rum hela kvällen - dansade i hennes kattgula ögon och gav henne ett trolskt utseende. Kanske var hon en häxa trots allt. En häxa som trollbundit honom totalt. 

Använd miljöbeskrivningarna dels för att gestalta en känsla hos dina karaktärer, dels för att skapa en känsla hos läsarna.
 

Ja, det här var allt jag hade för den här gången. Lycka till nu med dina miljöbeskrivningar.

Kram Pia